Marlen Haushofer

Marlen Haushofer Väggen (1963)

En kvinna besöker sina vänner, ett gift par, i en jaktstuga i de österrikiska Alperna. Vännerna går på middag i byn och dagen efter har de fortfarande inte kommit tillbaka. Då upptäcker hon en vägg vid stugan som sträcker sig flera kilometer. På den andra sidan väggen ser hon människor och djur fångna i poser, precis som om de hade stelnat och dött mitt i vardagen. Det ser ut som om det mest fasansfulla har hänt, en katastrof som dödat allt liv, men den elastiska och kraftiga väggen är en avdelare för det som är stenstoder visavi vibrant levande, och det ser ut som om hon är den enda överlevande…   

Det obehagliga i boken är det bedrägliga lugnet, tonen i berättelsen, det vardagliga slitet med föda och hennes djur, kon, hunden, katterna. Det är oerhört fascinerande bara att läsa om hennes monotona liv. Hon flyttar också mellan jaktstugan i dalen och en fjällstuga årstidsvis; då är det som om det rör sig om två personer, men ändå samma… Där spelar också Tiden en stor roll. Hur lång tid har förflutit? Växlar årstiderna som de ska?   

Vid varje bladvändning väntar något oförutsett, det känns till och med som om orden kan skifta betydelse. Eller är det en allegori, ett verk med en djupare betydelse? Mysterier som inte blir uppklarade…   

Man kunde tro att räddningen skulle vara andra människor, själva gemenskapstanken, men nej, intrycket kvarstår att mänskligheten är sin egen största fiende. I tillbakablickar som dyker upp, insinuerar huvudkaraktären att någon har berövat hennes djur livet på de mest bestialiska sätt. Som läsare invaggas man i en tro av falsk säkerhet, som oupphörligen rubbas av det okända som gnager och sliter, äter upp huvudkaraktären inifrån. Det är en liten österrikisk idyllisk atmosfär, som är omsluten av det okända utifrån, av väggen. Det är de vardagliga händelserna som förstärker känslan av hot, skötseln av djuren, städningen, sådd och skörd, anskaffandet av föda. 

I slutet på berättelsen befinner sig huvudpersonen i en apokalyptisk belägenhet när något händer, och det är ett absolut genialiskt avslut. Det är frestande att applicera lite av Haushofers (1920-1970) eget liv i hennes skrivande. Hon kände sig ofta främmande inför omgivningen, även sin egen familj i viss mån. När hennes egna barn blev tonåringar kände hon stor osäkerhet gentemot dem. Hon skilde sig från sin man, men gifte om sig under förespeglingen att det var svårt att leva som ensamstående kvinna i Österrike. Höggradigt stoff till läsning!

(In English)

Marlen Haushofer The Wall (1963)

A woman is visiting her friends, a married couple, in a hunting-lodge in the Austrian Alps. Her friends are having dinner in the nearby village, and they still haven´t come back the next day. Then she discovers a wall by the cottage, that stretches several kilometres. On the other side of the wall she sees human beings and animals captured in pose, just like they are stiff and had died in the middle of an ordinary day. It looks like the most terrible thing has happened, a catastrophe which has killed all living creatures, but the elastic and powerful wall is divided between people with animals looking like stones on one side, and the living on the other side, and she seems to be the only one left alive…   

The uncomfortable thing in the novel is the fraudulent calmness, the tone in the story, the everyday toil with food and her animals, the cow, the dogs, the cats. It is unbelievable fascinating just to read about her monotonous life. She divides her life between the hunting-lodge in the valley and a mountain cottage, due to the seasons; then it is like its two persons in the novel, but yet the same… The Time plays a big part. How long time has passed? Are the seasons changing as they should?   

On every new page something unexpected arises, it even feels like the words might shift in meaning. Or is this an allegory, a textual work with a deeper meaning? Mysteries that never will be solved…  

One might believe that the rescue would be other people, the thought of togetherness, but no, the impression still remains that the biggest enemy to mankind is the human race itself. In flashbacks the main character insinuates that somebody has deprived her of the animals in the most bestial manner. As a reader you are lulled into a belief of false security, which incessantly is disturbed by the unknown that nibbles and is a strain on the main character´s nerves, eating up her from the inside. It is a small Austrian idyllic atmosphere which is totally enclosed by the unknown outside, the wall. It is the everyday incidents that strengthens the feeling of threat, taking care of the animals, cleaning, sowing and harvesting, getting hold of food.   

At the end of the story the main character finds herself in an apocalyptic situation when something happens, and that is an absolutely brilliant end. It is tempting to apply some of Haushofers (1920-1970) private life in her works. She often felt very alienated to her environment, even her own family to a certain degree. When her own children turned teenagers she felt a huge insecurity towards them. She divorced her husband, but they remarried again, because she found it difficult to live all by herself in Austria. High-grade reading material!

Bokrecensioner/reviews Från/from Österrike/Austria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: