Patti Smith Just kids (2010)

Rockikonen Smith (f 1946) skriver livshistoria, och skildrar livet med den unge och då okände fotografen Robert Mapplethorpe. Det finns en fascination för sextiotalet, och det tror jag  delvis har att göra med att det var möjligheternas era. Framtiden var någonting som kunde realiseras, göras konst av, som Smith och pojkvännen Robert Mapplethorpe levde och andades i.

Smiths drivkraft och kreativa ådra, inspirerad av poeten Arthur Rimbaud, bestod i att teckna och skriva dikter, men hon prövade också på att skådespela. Mapplethorpe å sin sida målade, arrangerade installationer och fotograferade. De skapade konst tillsammans. Listan kan göras meterlång och man förundras över deras idoghet, men förstår att tidsandan värdesatte strävandet. Framtiden var ett öppet landskap som man kunde sätta pjäser av konst på, och rita om när det behövdes. Patti jobbade ofta i olika bokhandlar, Robert bland annat som skyltdekoratör för att kunna betala hyran.    

Som en mörkrets ande svävar drogerna över alltihop, även om Smith aldrig låter detta ta överhanden över berättelsen. I ett kapitel i boken funderar hon hur många som dog av droger som unga. Ärligheten lyser igenom, hon skönmålar inte, till exempel det faktum att både Mapplethorpe och en annan av hennes pojkvänner, Jim Carroll, prostituerade sig. Chelsea Hotel i New York drog till sig aspirerande musiker, författare och konstnärer och där bodde paret och knöt viktiga kontakter, tunga namn som Janis Joplin, Sam Shepard, Allen Ginsberg, Jimi Hendrix, Salvador Dali… Allt var möjligt. Men Smith var inte speciellt intresserad av att lyckas kommersiellt, hon gjorde inte avkall på sin personlighet, den hon innerst inne var för att bara bli känd. Nej, hon var rå, opolerad, inte speciellt kvinnlig, raspig i sin framtoning. Unik på sitt sätt. En målande och gnistrande skildring av ett 60- och 70-tal i danande. 

(In English)

Patti Smith Just kids (2010)

The rock icon Smith (b 1946) writes her life story, and portrays the relationship with the young and then unknown photographer Robert Mapplethorpe. There is a fascination about the sixties, and I think partly because it was the era of possibilities. The future was something that could be realisable, made into art, like Smith and her boyfriend Mapplethorpe lived and breathed in. 

Smiths prime mover and creative vein, inspired by Arthur Rimbaud, consisted of drawing and writing poems, but she also tried acting. Mapplethorpe painted, arranged installations and photographed. They created art together. The list might be a couple of metres long, and one is amazed by their diligence but you understand that the spirit of the time valued the striving. The future was an open landscape where you could put pieces of art, and rewrite it when it was necessary. Patti was working in different book shops, Robert as among other work, as a sign decorator to be able to pay the rent.    

Like the spirit of the dark, drugs are floating all over, even if Smith never lets it be the main theme in the story. In a chapter of the novel she is wondering how many who died of drugs at a young age. The honesty shines through, Smith is not idealising, for example the fact that both Mapplethorpe and another of her boyfriends, Jim Carroll, were prostitutes. Chelsea Hotel in New York attracted aspiring musicians, authors and artists, and the couple lived there and established important connections, names like Janis Joplin, Sam Shepard, Allen Ginsberg,Jimi Hendrix, Salvador Dali… Everything was possible. But Smith was not especially interested in succeeding commercially, she did not suppress her true personality, the one she was inside just to get famous. No, she was raw, unrefined, not especially feminine, raspy in her radical image. One of a kind. A graphic and sparkling depiction of the sixties- and seventies coming to life.

Bokrecensioner/reviews Från/from USA