Minnen av John Lennon sammanställd av Yoko Ono (2006)

En bok där många människor får komma till tals vad det var som gjorde just John Lennon (1940-1980) så speciell. Det är fotografer, mediakonsulter, sångare/låtskrivare, chefredaktörer för framgångsrika tidningar, musikhistoriker, och släktingar med flera som uttalar sig. Ofta är det hängivna beundrare och det är inte så intressant att läsa, men mediakonsulten Elliott Mintz har troligen rätt när han menar att Lennon inte var en underhållare, han förställde sig inte som sångare/låtskrivare utan han var sig själv, levde sitt liv i strålkastarljuset på ett ärligt sätt.

Jag tror att en hel del människor har ett ambivalent förhållande till Lennon, han sjöng om fred och försoning, hade bed-in med Yoko Ono (f 1933), uppmuntrade till demonstrationer om bland annat USA:s inblandning i Vietnam och gav folk hopp i världen. Men den andra Lennon var beroende av tunga droger, som misshandlade Ono (det senare står inte i den här boken, men är verifierat). Den ambivalenta John var också hemmapappa med Sean, (Yoko och Johns son, född 1975), och Lennon lyssnade mycket på vad Yoko sa, inte minst musikmässigt.    

Bilderna på John och Yoko har ett visst skimmer över sig, det bohemiska paret som lever precis som de vill. Men de symboliserar också 60- och 70-talet och det faktum att man själv växte upp då. När jag var hos min bästa vän som åttaåring, spelade hennes äldre bröder alltid Beatles och det blev vårt bakgrundsljud när vi skapade/lekte våra världar av klippdockor och Barbie.   

Musikvideon till ”Imagine” är en manifestation till fred och sångens kontemplation. John och Yokos dimmiga promenad till det magnifika huset i Ascot, England, det vita rummet, John spelandes vid det vita pianot, och Yoko som öppnar fönsterluckorna till de stora och vackra fönstren…

(In English)

Memories of John Lennon completed by Yoko Ono  (2006)

A book where a lot of people get to talk about what made John Lennon (1940-1980) special. There are photographers, media consultants, singers/songwriters, heads of successful magazines, musical historians, and relatives who are speaking out. It is not so interesting to read about what devoted fans are saying, but the media consultant Elliott Mintz is probably right when he says that Lennon was not an entertainer, he did not pretend as a singer/songwriter, he was himself, lived his life in the spotlight in an honest way.

I think that many people has an ambivalence towards Lennon, he sang about peace and reconciliation, he had bed-ins with Yoko Ono (b 1933), he encouraged people to demonstrate, among other things, about USA:s interference in Vietnam, and he predicted hope in the world. But the other Lennon was a heavy drug user, he abused Ono, (the latter is not mentioned in this book, but it is verified). The ambivalent John took daily care of Sean (Yoko and John´s son, born in 1975), and Lennon listened to what Ono said, especially when it came to music arrangements.   

The pictures of John and Yoko has a certain glow, the bohemian couple who live their life exactly as they want. But they symbolise the sixties and seventies, the two decades I grew up in. When I was at my best friend´s house as an eight year old, her older brothers always played Beatles, and it became our background sound when we created/played our worlds of paper dolls and Barbie.   

The music video to the song ”Imagine” is a manifestation to peace on earth and a contemplation to songs. John and Yokos walk in the mist to the magnificent house in Ascot, England, the white room, John plays the white piano, and Yoko opens the shutters to the big and beautiful windows, and she lets the sun in…

Bokrecensioner/reviews Från/from Japan