Moa Martinson  Jag möter en diktare  (1950)

Kära Moa (1890-1964), hur kan du prata och skriva för så många kvinnor? Ja, det är precis det jag tänker när den här boken finns i mina händer. Att bo i det lilla torpet med fem söner och en butter, hårt arbetande karl som super till och, kan man ana, kanske är hårdhänt mot sin fru, kan inte ha varit lätt.

Det var kallt, dragigt, ruckligt, och inte bara det, nöden var stor, det fanns knappt något att äta ibland. Och ändå Moa, bjöd du utsvultna vandrare som passerade torpet på mat, det du kunde skrapa ihop, och till och med husrum. 

I den här självbiografin, som börjar med författarens födelse, är gamla statar-Sverige, nödens Sverige med rent armod ställd under obarmhärtig granskning. Med Moas penna blir det nästan spännande med kampen för att jämna ut klasskillnaderna. Jag har inte riktigt förstått vidden av författarens engagemang i politiken, att det var den som förde henne ut i samhällslivet, vidgade hennes vyer och framtidsvisioner.

Men, hon kände sig många gånger bortkommen, både på politiska möten och när hon blev inbjuden till Fogelstadgruppen, ett socialt kvinnonätverk bildat 1922 med bland annat författaren och journalisten Elin Wägner (1882-1949). Med stigande ålder och publicerade artiklar, och senare romaner, utvecklas hennes självförtroende, sprunget ur erfarenheter. 

Det mest gripande läsningen var när hennes två yngsta söner drunknade. Hennes iakttagelse att sönerna ska färdas in i evigheten före henne, är vemodig, oåterkallelig, och skrivet med ett stänk av poesi. Tragiska händelser fortsätter när hennes man begår självmord, utan att säga ett ord, utan att förvarna sina närmaste.

Men äktenskapet var inte lyckligt, kanske Martinsons skuldkänslor var inblandade med den rena sorgen. Moa skrev för alla kvinnor, men speciellt för arbetarklassens kvinnor, och deras idoga strävan, genom sina böcker även idag.

(In English)

Moa Martinson  I meet a poet  (1950)

Dear Moa (1890-1964), how can you talk and write for so many women? Yes, that is exactly what I am thinking when this novel is in my hands. To live in that little cottage with five sons and a morose, hard working man who drinks heavily and, one have a feeling, is rough towards his wife, could not be an easy life.

It was cold, draughty, a ramshackle house, and not just that, necessity was big, there was hardly anything to eat sometimes. And yet Moa, you invited starving wanderers who passed by the cottage food you could scratch together, and you even offered them shelter. 

In this novel, which begins with the author´s birth in 1890, it is a Sweden with people living as agricultural labourers receiving payment in kind, a Sweden in necessity with pure poverty put under pitiless scrutiny. With Moa by the pencil it gets almost exciting with the struggle to even the differences in the society´s social classes. I have not really understood the extent of Martinson´s commitment in politics, it was that commitment who brought her into the life of the big society, opened her mind and visions of the future.

But many times she felt like a fish out of water, both on political meetings and when she was invited to the Fogelstad group, a social women network, established 1922, among other members the author and journalist Elin Wägner (1882-1949). With advancing age and more published articles and later on novels, Martinson´s self-confidence developed, rising from experiences.

The most touching when reading the book was when her two youngest sons drowned. Her observation that the sons will travel into eternity before her is melancholic, irrevocable, and written with a touch of poetry. Tragic events continue when her husband commits suicide, without saying a word, without forewarning his family.

But the marriage was not a happy one, maybe Martinson´s feelings of guilt was involved with pure grief. Moa was writing for all women, especially for the women belonging to the working class, their industrious striving. but she continues to do that through her books, even today.

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden