Kerstin Ekman Hunden  (1986)

Den handlar om en hund som kommer bort från sin människofamilj och försöker överleva i skogen på egen hand. Först läser man försiktigt och undrar hur det ska bli som läsupplevelse, en hund ensam i skogen? Men vilket språk! Ekman briljerar som den språkliga virtuos hon är. Läs det här:

”Månen kryper på skogen. Natten är inte tyst. Den sorlar och rinner, den piper och prasslar. Opp och gå över fläckiga marken. Oro i kroppen, oro i skogen. Fläckar av månljus och snö, fläckar av skugga och svart myrjord.” 

Tack vare hundens ensamma vandring och letande efter föda, beskrivs naturen som en levande organism. Den svenska naturen levandegörs som aldrig förr och när hundens vedermödor skildras undrar man om inte Ekman varit hund i ett tidigare liv. Hon skriver om ”vattenvärk i magen, blöta tassar i myren” på ett ingående sätt. Det är som om författaren upplever djurets känslor över att vara utsvulten, att uppleva smärta, att notera andra djur i skogen, och slutligen hur det känns att vara på den ”andra sidan”, att höra människors prat och lockrop när man är ett djur. Hur människan upplevs som den socialiserande varelsen som hon är utifrån ett djurs synvinkel. När människan vill återuppta den sociala samvaron med hunden är det födan som är nyckeln. 

Det är både en vacker, rå, och insiktsfull beskrivning av den hårda tillvaron som djur har när människan nästlar sig in i de vilda djurens revir, som den tama hunden också upplever eftersom den har förirrat sig in i skogen. 

Att med ett enkelt språk och med så mycket variation som både smeker och piskar orden är det ren njutning och en ynnest att läsa detta. Men Ekman hade kunnat skriva om vad som helst och ändå hade det varit läsbart.

(In English)

Kerstin Ekman The dog  (1986)

The book is about a dog who loses his human family, and is trying to survive of its own. At first you are reading carefully and wonder about what an experience this reading will take you, a dog alone in the woods? But, what a language! Ekman is brilliant as the literary virtuoso as she is. Read this: 

”The moon is creeping on the woods. The night is not silent. It murmurs and pours, it whistles and swishes. Up and walk over the stained ground. Uneasiness in the body, uneasiness in the woods. Patches of moon light and snow, patches of shadow and black ant soil.” (Ekman The dog. My own translation.)

Thanks to the dog´s lonely ramble, and searching for food, the nature is described as a living organism. The Swedish nature is coming to life as ever before, and when the dog´s hardships are portrayed one wonder if not Ekman has been a dog in an earlier life. She writes about ”water ache in the stomach, wet paws in the swamp” in a thorough way. It is like the author is experiencing the animal´s feelings when it is starving, when it feels pain, to note other animals in the woods, and finally how it feels to be on the other side, to hear people talk and call on you when you are an animal. How the human being is experienced as the socialised creature she is from an animal´s angle. When humans want to resume to being together with the dog, food is the key.

It is both a beautiful, raw and discerning story of the harsh existence that animals live in when people ingratiate themselves into wild animal´s territory, something the tame dog is experiencing when it has gone astray in the forest.

With a simple language and so much variation that both caresses and whips the words it´s pure pleasure and a favour to read this novel. Ekman could have written about anything at all and it would still have been readable. 

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden