Anna Achmatova Dikter i urval och red av Barbara Lönnqvist  (2008)

Jag som formligen älskar dikter som kryllar av ett rikt bildspråk med metaforer blir ändå förälskad i Achmatovas (1889-1966) konkreta poesi. Jag glömmer tid och rum, det är underbart att vistas i hennes ordväv.

Ryska Anna var ackmeist, och det betyder att flera ryska poeter i början av 1900-talet ville bryta med ett överlastat och imaginärt bildspråk. Då Achmatova, Osip Mandelstam, Nikolaj Gumiljov (Annas man mellan 1910-1918), och flera andra poeter bildade Poetgillet (the guild of poets) kring 1912. Det viktigaste för denna rörelse var att poesin skulle ha en klarhet i uttrycket och en kompakt form. Man kan säga att lyriken skulle vara ett direktuttryck genom avspeglingar, vilket jag uppfattar som beskrivande ord av verkligheten som sedan får liv genom samverkan med det inre… Det personliga vardagliga livets poesi.

Poesin är svidande vacker, vemodig och psykologisk starkt, påverkad av att Achmatova levde i en kommunistisk diktatur i Ryssland (dåvarande Sovjetunionen). Hennes första man Gumiljov blev arkebuserad 1921 (de skildes 1918) då han blev anklagad för en monarkistisk konspiration, vilket visade sig senare vara en lögn. Hennes son Lev satt i fångläger i omgångar, men frigavs och blev senare i livet en framgångsrik historiker.

Hon lyckas sträcka ut handen genom tiden och det genom sina återhållsamma och samtidigt kraftfulla ord i lyrikform. Hon beskrevs som majestätisk av många i sin samtid, och jag kan förstå vad de menar när jag läser dikterna. Det finns en ton som också delvis kan hittas i poeten Edith Södergrans längtande, upphöjda rader, att poeten är den som genomskådar, nagelfar, tröstar, både sig själv och andra. Fanns inte skrivandet blev livet fullständigt outhärdligt. Att se orden växa fram på ett papper var det enda kreativt dynamiska i tillvaron.Hon blev nominerad till nobelpriset i litteratur 1965.

(In English)

Anna Achmatova Poems selected and edited by Barbara Lönnqvist  (2008)

I who simply adore poems that are crawling with a rich imagery with metaphors still falls in love with Achmatova´s (1899-1966) concrete poetry. I forget time and space, it is just wonderful to stay in her web of words. 

The Russian Anna was an akhmeist, and it means that many poets in the beginning of the twentieth century wanted to break with an overloaded and imaginary language. Achmatova, Osip Mandelstam, Nikolaj Gumiljov (Anna´s husband between 1910-1918), and several other poets founded The guild of poets around 1910. The most important in this movement was that  poetry should have a clearness in the expression and a compact form. One could say that poetry direct expression through reflections, which I perceive as describable words of reality that brings to life through collaboration with your inner self…The poetry of personal everyday life.

The poetry is extremely beautiful, melancholic, and psychologically strong, because Achmatova lived in a communist dictatorship in Russia (then Soviet Union). Her first husband Gumiljov was executed by a firing squad in 1921 (they were divorced in 1918), because he was accused of a monarchist conspiracy, which proved later to be a lie. Her son Lev was in prison camp several times, but was freed and later in life he became a successful historian. 

She succeeds in stretching out her hand through time and that through her restrained and yet powerful words in lyrical form. She was described as majestic of many people in her lifetime, and I can see what they mean by reading the poems. There is a tone which partly can be found in the poet Edith Södergran´s yearning, sublim lines, that the poet is the one who sees through, scrutinises and comforts, both themselves and others. Did not writing exists, life would become totally unbearable. To see the words emerge on a piece of paper was the only truly creatively dynamic in life. She was nominated for the Noble Prize in Literature 1965.

Bokrecensioner/reviews Från/from Ryssland/Russia