Carl Johan Vallgren Den vidunderliga kärlekens historia  (2002)

Boken börjar med en brevväxling mellan en viss herr Barfuss vuxna barn. Hercule Barfuss föds på en bordell 1813 samtidigt som den stora kärleken i hans liv, Henriette Vogel. Han är vanskapt, har inga händer bara stumpar, knölar på ryggen, gomspalt i hela ansiktet, är dövstum, men… han kan höra andras tankar och kommunicera med vissa, och dessutom plantera tankar i andras medvetande. Han kommunicerar via tankarna med Henriette, vilket gör att deras barnrelation får en sammanflätande innebörd. Hans liv speglas genom bordellen där han föds, och klostret, där han både möter vänliga och illvilliga präster som undersöker hans kropp i syfte att döda… 

Barfuss uppträder också med ett varietésällskap tack vare sina tankeförmågor, han stannar hos ett medium och räddar henne att vinna i poker genom sin telepatiska förmåga! Han vandrar och lever som hemlös. Hela livet letar han efter Henriette, den stora kärleken i hans liv.

Man kan inte berätta för mycket om den här romanen, då förtar man läslusten. Den är mustig och burlesk, många våldsamma detaljer, både vad gäller sex, tortyr, och våld människor emellan. Jag tror att Vallgren vill skapa en historisk känsla, han använder många åldersstigna ord, vilket förhöjer den uppstigande lukten av smutsigt 1800-tal, då folk inte badade ofta och de slängde matrester och träck rakt genom fönstret ut i rännstenen.

Men jag har dock några invändningar. Jag tycker att Vallgren (f 1964) frossar i kroppsliga detaljer, det påminner om naturalismen á la författaren Emilé Zola, där inälvor och annat ”kött” liksom radas upp, likt ett äldre museum. Det blir unket ibland. Visserligen passar det in historie-mässigt, det var omkring den här perioden då naturalismen började skildras i litteraturen. Och så förekommer det meningslöst våld mot kvinnor och barn. Det blir dubbelt obehagligt, eftersom det bara marginellt har blivit bättre idag. En besk smak av dåtid och nutid. Nu var det inte de sköna salongerna han skildrar heller (jag förstår helt att författare har rätten att skriva vad de vill…)

I boken skildras kärlek antingen som glödande passion eller dödsbringande, inget mellanting. Trots det, ett otroligt levande språk, och extremt spännande i flera av passagerna där man njuter när Barfuss hämnas… 

Vallgren blev tilldelad Augustpriset för den här boken 2002. 

(In English)

Carl Johan Vallgren The Story of the Wonderful love  (2002)

The novel begins with a correspondence between a certain mr Barfuss´ grown up children. Hercule Barfuss is born on a brothel 1813, at the same time as the love of his life, Henriette Vogel. He is deformed, has no hands just stumps, lumps on his back, a cleft palate all over his face, is deaf and dumb, but… he can hear other people´s thoughts and communicate by them, and also plant thoughts in other people´s consciousness. He is communicating through thoughts with Henriette, and that shapes their child-relation into an intertwining meaning. His life is mirrored through the brothel where he is born, and the monastery, there he both meets friendly and evil priests who are examining his body with the purpose to kill… 

Barfuss also gives performances in a traveling variety theatre thanks to his gifts, he stays with a medium and saves her by vinning a poker game through his telepathy skills! He wanders and lives as a homeless person. All his life he searches för Henriette, the big love of his life. 

One can not tell too much about this novel, it takes away the inclination for reading. It is juicy and burlesque, many violent details, regarding sex, torture and violence among people. I think that Vallgren wants to create a historian feeling, he uses many old words, which heighten the rising smell of dirty years in the beginning of the 1800s, when people did not bathe often, and they threw left-overs and excrements through the windows into the gutter. 

But I have some objections though. I think Vallgren (b 1964) is wallowing in bodily details, it reminds of naturalism according to the author Emilé Zola, where intestines and other kinds of ”meat” sort of puts in a row, just like in an old museum. It becomes musty sometimes. Certainly it does fit in historically, it was about this time naturalism started to be portrayed in literature. And it also contains meaningless violence against women and children. It becomes doubly uncomfortable because it has only marginally gotten better today. A bitter taste of the past and the present. Now it was not the beautiful drawing-rooms the author portrays in this novel either (and I perfectly understand that authors have the right to write whatever they want…) 

In the novel love is portrayed either about burning passion or deadly love, nothing in between. Despite this, un incredibly vivid language, and extremely exciting in many of the passages where you enjoy when Barfuss is taken on a sophisticated vengeance…

Vallgren was awarded The August prize in 2002 for this book.

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden