Sonya Hartnett Torsdagsbarn  (2000)

Hartnett (f 1968) fick sin första bok utgiven som tonåring, blev då ansedd som ett litterärt underbarn och har jämförts med bland andra nobelprisvinnaren William Faulkner. Jag tycker att hon står alldeles utmärkt på egna ben, hon är en gudomligt begåvad berättare. En författare som anses rikta sig först och främst till barn och ungdomar, men vuxna har lika mycket utbyte av hennes böcker, alltså är hon en så kallad crossover-författare, det vill säga alla kan läsa hennes böcker, vilken ålder de än befinner sig i.

Vi får följa åttaåriga flickan Harper och hennes fattiga familjs vedermödor i 1930-talets Australien. Hennes yngre bror Tin är född på en torsdag och utvecklas till ett tillbakadraget barn som gräver gångar under huset. Han avskärmar sig från familjen, och börjar leva sitt liv i underjorden. Harper har också två större syskon, och en lillebror. Deras far har sina perioder när han super, däremellan livnär han familjen på ströjobb. Men han gör ofta fel val och det underlättar inte att den stora depressionen inträffade just på 30-talet. Barnen går i trasiga skor, urvuxna kläder och den torra stanken av att inte kunna förändra sitt liv går som ett stråk genom boken. 

Nu läste jag boken i svensk översättning, men hennes sätt att uttrycka sig är så poetiskt och drabbande. Till exempel när den heta Australien-himlen ska beskrivas. Är det som om den oresonliga värmen fortplantar sig till läsarens sinne. Närvarokänslan är uppenbar. När Tin gräver i jorden beskrivs det på ett helt enastående sätt. Jag har väl aldrig läst en bok där jorden vi trampar på, gräver i, odlar i, bygger hyddor med, har framställts så otroligt levande. Det är en egen himlakropp med möjligheter. Både att gömma sig i, försvinna från familjen, och också att utplåna sig själv från världen med…

Hartnett skriver sin berättelse och man kan läsa in flera historier, och även på ett allegoriskt sätt se Tins grävande som ett uttryck för någonting annat. Han lever sin verklighet under den stadigt nedtyngda marken där alla andra människor måste stångas med det vanliga livet. Tin däremot utvecklas till en vilde, förändras, får klor istället för naglar, håret blir tunt och livlöst och ögonen förlorar känslan för vanligt ljus…

Det var länge sedan jag läste en sådan sammansatt roman, där orden flyter fram som i en musikalisk inre rytm. Oemotståndligt. Boken vann bland annat det prestigefyllda brittiska Guardian Children´s Fiction Prize år 2002.

(In English)

Sonya Hartnett Thursday´s child  (2000)

Hartnett (b 1968) got her first novel published as a teenager, was then considered as a wonder child and she has been compared to the nobel prize winner William Faulkner. I think she stands firmly on her own two feet, she is simply a divinely gifted story-teller. She is an author who regards to be writing for children and teenagers, but adults have just as much benefit of her novels, it is crossover, meaning that anyone can read her books, no matter what age they are in.

We get to know eight year old girl Harper, and her poor family´s hardships in the 1930s Australia. Her brother Tin is born on a Thursday and develops into an unobtrusive child who is digging paths under the house. He shields himself from the family and starts to live his life underground. Harper also has two bigger siblings, and a little brother. Their father has his periods when he is drinking, and in between he is supporting the family with odd jobs. But he often makes the wrong choices and it does not make things easier that the great depression occurred in the thirties. The children are walking with holes in their shoes, too small clothes, and the dry stench of not having the possibility to change their lives, goes like a vein through the whole novel.

I read the book in a Swedish translation, but Hartnett´s way to express herself is so poetical and affecting. For example when she is describing the hot Australian sky. It is like the unreasonable heat reproduces to the mind of the reader. The feeling of presence is obvious. When Tin is digging in the soil it is described in an exceptional way. I have never read a book where the soil we are walking on, digging in, sew our seeds in, building huts, has been portrayed so extremely vividly. It is like an own celestial body with possibilities, both to hide in, disappear from the family, and a way to obliterate yourself from the world…

Hartnett is writing her story and one can read in several other stories, and even in an allegoric way see Tin´s digging as an expression for something else. He lives his reality under the firmly, weighed down ground, where other people has to butt with the everyday life. Tin on the other hand, develops into a savage. alters, get claws instead of nails, the hair gets thin and lifeless, and the eyes are losing the normal sense of ordinary light…

It was a long time ago I read such a well composed novel, where the words float like a musical inner rhythm. Absolutely irresistible. The book won, among others, the prestigious British Guardian Children’s Fiction prize in 2002.

Bokrecensioner/reviews Från/from Australien/Australia