Anna-Karin Palm Snöängel  (2011)

Tänk er att läsa en bok på cirka 440 sidor, där det cirkulerar många olika människor i olika konstellationer som rör sig mot varandra, avlägsnar sig, samt en parallellhistoria där en karaktär finner sig i frivillig exil i Frankrike. Ögat tävlar med hjärnan att hinna ifatt på sidorna. Lyckas nästan. Men bara ibland. Och det är precis så man känner när man följer Palms (f 1961) skrivande penseldrag, vindlingar och snåriga urskogar. Denna extrema lätthet som vilar över språket, trots alla dessa ämnen som behandlas: kärlek, vänskap mellan generationsgränserna, historia, exil, ensamhet, vilsenhet, och även Palme (1927-1986), Sveriges dåvarande statsminister skymtar förbi, kastar sin skugga och andning över sidorna innan han försvinner för alltid.

Allting snurrar kring Hedvig, den mystiska unga kvinnan, som ständigt är närvarande i alla situationer som ett litet fyrskepp, går genom dagar och veckor, alla människor som blir påverkade av henne… Där är portvakten Gabriel som målar och är fascinerad av Hedvig, den historiske guiden Axel som ibland tycks försvinna in i historiens dova vingslag, Hedvigs syster Lovisa med med sin ovanliga schäfertik Billy… Det är ett axplock av viktiga personer som sveper förbi i romanen, men alla har de sina pusselbitar som kan sättas ihop till en mänsklig väv. Vilket arbete, vilket ansträngning, att försöka famna så mycket. 

Det är också den stora Ömheten. Ömheten man känner för flera av karaktärerna i boken. Och att både kvinnor och män är osäkra och svaga. Palm visar det genom sin prosa på ett så subtilt sätt, beskriver det, gestaltar osäkerheten och ömheten människor känner gentemot varandra. Underbart.

(In English)

Anna-Karin Palm Snow angel  (2011)

Imagine reading a novel for about 440 pages, where a lot of people are circulating in different constellations, moving towards and removing themselves from each other, and a parallel story where a character finds herself living in voluntary exile in France. The eye competes with the brain in catching up on the text written on the pages. Almost succeeding. But just occasionally. And that is exactly how you feel when you follow Palm´s (b 1961) writing brushstrokes, windings and dense primeval forests. This extreme lightness that rests in the language, despite all these different subjects that are dealt with: love, friendship between generations, history, exile, loneliness, to be lost, and even the Swedish prime minister Olof Palme (1927-1986) flashes by, casts his shadow and breathing over the pages before he disappears forever.

Everything spins around Hedvig, the mysterious young woman, who is constantly present in all situations, like a little lightship, goes through days and weeks, all people who are influenced by her… We have the janitor Gabriel who paints and is fascinated by Hedvig, the historical guide Axel who sometimes seem to disappear into the dull wing-beats of history, Hedvig´s sister Lovisa with her unusual German Shepherd she-dog Billy… This is a small selection of important persons who sweep by in the novel, but they all have their pieces in a jig-saw puzzle which can be put together to a human web. What work, what strain, to try to embrace so much.

It is also the great Tenderness. The tenderness you feel for a lot of her characters. And that both women and men are insecure and weak. Palm shows it through her prose in a subtle way, she describes it, creates the uncertainty and tenderness people feel towards each other. Wonderful. 

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden