Pija Lindenbaum Plats  (2013)

Lindenbaum (f 1955) är egentligen en barnboksförfattare och illustratör. Således är det här hennes romandebut för vuxna. Texten är sval och på något sätt svensk i sin utformning, språket är avskalat som interiören på en institution. Författaren koncentrerar sig på knivskarpa detaljer i verkligheten, ofta på ett negativt sätt. Det är oftast de skarpa kanterna och det illa klingande  som uppmärksammas. 

Huvudkaraktären upplever en stark alienation, för sin man, på jobbet bland kollegerna, i lägenheten där hon bor. Hon flyr från sitt inrutade liv, hyr en lägenhet och skaffar sig en hund. Det är som om man läst det förr; ja, ofta i samtidsprosan finns det en tendens att karaktärerna känner sig främmande för allting. Drar sig undan. Tingen man tagit för givna och använt utan att tänka, ter sig underliga och rentav hotfulla. Man klarar inte av att prata med människor, ljudet av deras röster skär in i märgen och lämnar liksom räfflade ytor efter sig… Jo, så upplever jag som läsare denna bok.

Det andra som infinner sig vid läsningen av denna roman är att mycket av det Lindenbaum skildrar är starkt igenkännbart. Verkligheten är något man ramlar in i genom födseln och som man delar med resten av jordens befolkning. Då är det en omöjlighet att alltid känna sig som om man passar in, att jaget är en viktig pusselbit. Det skelar ordentligt i boken, det är ingen rysare men likafullt upplever man verkligheten i boken som ett obehagligt ställe att vistas på.

Det tvetydiga slutet är mycket bra, det är både slutet och öppet samtidigt. Författaren skriver om ett ”vi” som är ett ”jag” och ett ”jag”. Att jaget ska bära sig själv. När Lindenbaum når till slutsidorna blir det oerhört intressant, det är därifrån jag tycker att hon skulle ha tagit avstamp. 

(In English)

Pija Lindenbaum Place  (2013)

Lindenbaum (b 1955) is actually an author of children´s books and an illustrator. This is her debut as a novelist. The text is fresh, and somehow Swedish in its shaping, the language is peeled off like the interior of an institution. The author concentrates on the razor-sharp details in reality, often in a negative way. It is often the sharp edges and the bad sounding that get the most attention.

The main character experiences a strong alienation, for her husband, at work among her colleagues, in the flat where she lives. She runs away from her scheduled life, she hires a flat and buys a dog. It is like you have read this before; yes, often in contemporary prose there is a tendency that the characters feel a strangeness about everything. They draw aside. The things that you have taken for granted and used without thinking about it, tend to be odd, even threatening. You can not deal talking to people, the sound of their voices pierce the very marrow, and is leaving sort of ribs on the surface behind it… Yes, this is how I as a reader experience reading this book.

The other thing that comes to you while reading this is how much of the things Lindenbaum portrays is strongly recognisable. Reality is something you slip into through birth and something you share together with the rest of the population of earth. Then it is impossible to always feel that you fit in, that the self is an important piece in the big jigsaw. It squints a lot in the book, it is not a thriller story, but yet you experience the reality like an unpleasant place to stay in. 

The ambiguous end is very good, both closed and opened at the same time. The author writes about a ”we” which is a ”self” and a ”self.” That the self is going to carry itself. When Lindenbaum reaches the last pages it gets extremely interesting, it is from there I think she should have made her starting-point. 

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden