Reginald Hill De dödas samtal  (2002)

Poliserna Peter Pascoe och hans chef Andy Dalziel har jag inte haft äran att läsa om förr. Men det börjar bra redan på den första sidan där Hill (1936-2012) har uppfunnit ett nytt ord, paronomania, (hmm.. smaka på det!) som ska passa in i denna historia. Och sedan dundrar det på: ordlekar, och hänvisningar till Vergilius, Heine, Thomas Lowell Beddoes, Shakespeares Prospero… Ja, ni förstår, det är som att hamna i en stuga som hör till himlen att läsa den här om man gillar prat och citat om litteratur som passerat under århundraden. 

Dalziel är en burdus man med ett extremt mustigt språk, och hans kollega Pascoe är mer nedtonad och artig, det vill säga varandras motsatser. Hill skildrar inte det vanliga polisarbetet där dessa två följs åt och följer ledtrådar, nej, de jobbar många gånger var för sig, det är mestadels dialoger (och vilka samtal, där det både slingras, manipuleras och duperas) och den svåra konsten att dra rätt slutsatser. Det sociala samspelet spelar stor roll i den här deckaren, där den akademiska världen synas i sömmarna, med sina maktstrider, avund och konflikter.

En novelltävling går av stapeln och bland alla bidrag som anländer kommer det något som kallas Dialoger. Snart upptäcker polisen att det är beskrivningar av riktiga försvinnanden och dödsfall… Det är många namn som passerar revy i den här boken, inte minst de som blir misstänkta för dåden som utförs. Polisen tar till och med hjälp av både lingvister och språkvårdare i sin kamp efter mördaren. 

Jag är djupt imponerad av hur Hill kan hålla i detta skepp och ro det i land, med alla anknytningar till ord, dikter, fenomen, invecklade ledtrådar och tecken. Och samtidigt, mitt i allt pratande, är det en skräckstämning med alla dessa noveller som skickas in, den där någon som prasslar ute i kulisserna, som ritar stigen åt poliserna, men som hela tiden slinker undan…

(In English)

Reginald Hill Dialogues of the Dead  (2002)

The policemen Peter Pascoe and his boss Andy Dalziel have I not had the pleasure of reading before. But it is already interesting on the first page where Hill (1936-2012) invented a new word, paronomania.(hmm… taste that!), that will fit in the story. And then it rolls on: play on words, and references to Vergil, Heine, Thomas Lowell Beddoes, Shakespeare´s Prospero… Yes, you understand it is like ending up in a cabin that belongs to heaven to read this novel if you like talk and quotes about literature that has passed over the centuries. 

Dalziel is a blunt man with an extremely coarse language, and his colleague Pascoe is more toned down and polite, so to speak exact opposites of each other. Hill is not portraying the everyday police work when these two accompany each other and follow clues, no, they are often working by themselves, it is mostly dialogues (interesting conversations, where they try to get round things, manipulate and dupe each other) and the difficult art to draw the right conclusions. The social understanding is of big importance in this detective novel, where the academic world is scrutinised with its fights of power, envy and conflicts.

A short story competition starts, and among all of the contributions arrives something that is called Dialogues. Soon the police discovers that it is descriptions of real life disappearances and death cases… There are many names who are passing by in this novel, not the least the characters who are suspected for performing the killings. The police are contacting both linguists and language scholars in their struggle to catch the killer. 

I am deeply impressed of Hill and how he can sail this ship to a harbour, with all the connections to words, poems, phenomena, intricate clues and signs. And at the same thing, in the middle of all talking, there is an atmosphere of terror with all this short stories that comes with the mail, that somebody is sneaking behind the scenes, who writes the path to the police, but always slips away…

Bokrecensioner/reviews Från/from England