Virginia Woolf

Virginia Woolf Jacob´s room  (1922)

Att redan älska en författare innan man börjar läsa en bok… Så är det för mig nu. Faktiskt är det förordet i boken som retar mig. Alltför många har fokuserat på Woolfs (1882-1941) skrala mentala hälsa. Ja, det har konstaterats att hon hade bipolär sjukdom, inte alls en ovanlig åkomma. Det är ett modernare namn på manodepressivt syndrom. Författaren till förordet menar att Woolf kunde utveckla detta syndrom lättare då hon var författare! Att hon kunde skärskåda detta genom att använda sitt inre…

Om man tittar på vilka människor som har bipolär sjukdom idag finns det i alla samhällsklasser, och inom många yrkesgrupper. Att just skriftställare skulle vara mer utsatta känns inte helt sanningsenligt. Men att få stämpeln ”The great author with a mental illness” är tråkigt. Det är bara att kolla in filmen ”Timmarna,” en amerikansk film som skildrar Woolf som en tragisk figur, ömklig, sårbar som inte kunde göra annat än att dränka sig i slutet…

Men efter att jag har läst böcker skrivna av folk som själva umgicks med Woolf eller hade släktingar som träffade henne, där de hävdar att hon bakade bröd, var social när det passade henne, då kan man tydligt se att eftervärlden ofta ska skapa stelnade och inskränkta efterhandskonstruktioner för avlidna författare. Sätta in dem i en bekväm form, lätt att plocka fram. Jo, hon var inte psykiskt frisk, men jag tror att syndromet var bara en del av henne, det fanns så mycket annat i hennes värld som påverkade henne. Till exempel det faktum att hennes man Leonard Woolf stöttade och uppmuntrade hennes supertalang för att skriva (som det mycket riktigt står om i förordet!)

Det underliga är också att skapande kvinnors privatliv alltid ska blandas ihop med deras kreativitet, titta bara på konstnären Frida Kahlo, där hennes målningar ofta tolkas med bilolyckan hon var med om, och hennes mans Diego Riveras otrohetsaffärer. Det är orättvist att män kan rumla runt hur som helst, och att de fortfarande är duktiga kreativa genier medan berömda skapande kvinnors privatliv ofta är så viktigt. Nog om detta. 

Jacob´s room (1922) blir huvudpersonen beskriven av kvinnorna som möter honom. Det är inte ofta han kommer till tals själv. Boken är modernistisk, det är många röster vi hör, som delar med sig av sina liv. Det är förvirrat många gånger, Wolf gör det inte lätt för sig, och inte för läsaren heller. Men det är snapshots av liv vi möter, som en kamera som tar bilder vid högtidsdagar och vid andra tillfällen. Vi lär inte känna Jacob så bra, han är en undflyende karaktär, studerar vid universitetet, förälskar sig, reser runt i Italien och Grekland. Hotet från första världskriget anas i bakgrunden, det påverkar mer än man tror i romanen.

Woolf behandlar sin prosa med en utsökt skönhet. Kan tänka mig dessa evighetstimmar hon slipade sina meningar och fraser. Det är som att läsa poesi i prosaform. Och att hon aldrig blev störd av datorer, tv, och andra tekniska uppfinningar som stjäl uppmärksamhet från oss nutidsmänniskor, skadade av ljud som vi är. Det är som mrs Jarvis i boken uttrycker det, där hon står vid Yorkshires kullar: ”How quiet it is!” Knappast i vår värld av idag, då får vi söka oss till djupaste skogen… Men i boken tror jag att det syftar på tystnaden innan världen står i brand, innan första världskriget bryter ut.

Rösterna som går igen i den här romanen, kvinnorna som hemarbetar, flickor i överklassen, konstnärernas drickande, människor som är godmodiga, manipulativa, vardagliga… De precisa iakttagelserna hon gör föder en universell klang av medmänsklighet. Att vi alla är olika, men ändå påminner om varandra. Även om Woolf var ett barn av sin tid och betraktade ”foreigners” med en gnutta skepsis… Och beskrivningarna av naturen och städerna är så utmejslade att man kan skriva av citat, sätta upp på en anslagstavla och människor som läser där kan tro att lapparna är plockade från filosofiska verk. 

Shakespeare ekar långt bort under läsningen, även om det bara svävar lätt ovanför. Woolf imiterade aldrig någon annan författare, bara fjäderlätta stråk anas. Däremot kan man säga att många författare aldrig ens hade sett dagens ljus om det inte hade varit för Woolf. Hon är skaparen av den moderna romanen, i högre utsträckning än de flesta andra klassiska författare.    

Som läsare blir man varken slussad eller känner sig säker genom romanens olika rum, men i gengäld blir man överväldigad. Man får träda in i en sal och vistas där, i ett medvetande som består av många röster, många själar, många ekon…

Det är som spiritualitet i textens innersta:

”The flight of time which hurries us so tragically along; the eternal drudge and drone, now bursting into fiery flame like those brief balls of yellow among green leaves (she was looking at orange trees); kisses on lips that are to die; the world turning, turning in mazes of heat and sound – though to be sure there is the quiet evening with its lovely pallor…”

(In English)

Virginia Woolf Jacob´s room  (1922)

To already love an author when start reading a book… That is how it feels for me now. Actually it is the foreword that irritates me. Too many people have focused on Woolf´s (1882-1941) poor mental health. Yes, it has been established that she had bipolar syndrome, not at all an unusual disorder. It is a more modern name than the one that was used before, manic-depressive. The author to the foreword mean to say that Woolf could develop this syndrome much easier because she was an author! That Woolf could scrutinise this in the text by using her inner life…

If you look at what different people have bipolar syndrome today, it exists in all social classes, and within many different occupational groups. That especially writers should be more affected by bipolar does not feel quite in accordance with the truth. But to get the label ”The great author with mental illness” is boring. It is to just check out ”The hours,” an American movie that portrays Woolf as a tragic woman, deplorable, vulnerable, who could do nothing else than drown herself in the end…

 
But after I have read books written by people whom socialised with Woolf or had relatives that met her, where they claim that she baked bread, were social when it suited her, one can obviously see that the posterity often creates stiff and restricted reconstructions after the event when it comes to deceased authors. Put them in a comfortable form, easy to take out. Yes, she had mental sufferings, but I think that the syndrome was just a part of her, it was so much else in her world that influenced her. For example the fact that her husband Leonard Woolf supported and encouraged her super talent for writing (which is also mentioned in the foreword!)

The strange thing is that creative women´s private life always should be mixed together with their creative lives, just look at the artist Frida Kahlo, whose paintings often are interpreted with the car accident she went through, and her husband, Diego Rivera´s infidelity. It is not fair that men can be on the spree everywhere and they are still creative geniuses, where famous creative women´s private life often is so important… Enough about this.

In Jacob´s room (1922) the main character is described by the women that meet him. It is not often that he comes to speak himself. The novel is modernistic, there are many voices we hear, they share their lives. It is confusing many times, Woolf is not making it easy for herself, and not for the reader either. But it is snapshots of life that we meet, like a camera that take pictures on red-letter days on other occasions. We do not get to know Jacob properly, he is a shunning character, studies at the university, falls in love, travels around in Italy and Greece. The threat of the First World War is always in the background, it affects the novel more than one would believe. 

Woolf is treating her prose with an exquisite beauty. I can imagine these hours of eternity when she was sharpening the sentences and phrases, it is like reading poetry in the shape of prose. And that she was never disturbed by computers, tv and other technical devices that steel the attention from us, people of today, impaired by sounds as we are. Like mrs Jarvis expresses herself in the novel, where she stands by the hills in Yorkshire: ”How quiet it is!” Hardly in our world today, then we have to go to the deepest forest.. But in the novel I imagine that it is the silence that exists before the world is on fire, the sound when the First World War breaks out.

The voices that goes through the novel, the women who are working at home, the girls in the upper class, the artist´s drinking, people who are good-natured, manipulative, ordinary… The precise observations she does breeds a universal ring of human feeling. That we all are different, but yet remind of each other. Even if Woolf was a child of her time and looked at foreigners with a tiny bit of skepticism… And the descriptions of the nature and the cities are so clean-cut that one might write quotations from it and put it on a notice-board, and people who read them might think they are picked from philosophical works…

Shakespeare sends echoes far away when you are reading, even if it is floating just above. Woolf never imitated any author, just feathery stroke of the bow is there. However, one might say that a lot of writers would never had seen the light of day if it were not for Woolf. She is the creator of the modern novel, in a greater extension than the other classic authors.

As a reader you get no guide through the text or feel safe within the different rooms of the novel, but in return you get overwhelmed. You get to step into a hall and get to be there, in a consciousness that consists of many voices, many souls, many echoes… It is like spirituality in the inside of the text:


”The flight of time that hurries us to tragically along: the eternal drudge and drone, now bursting into fiery flame like those brief balls of yellow among green leaves (she was looking at orange trees); kisses on lips that are to die; the world turning and turning in mazes of heat and sound – though to be sure there is the quiet evening with its lovely pallor…”

Bokrecensioner/reviews Från/from England

eveningbooks Visa alla →

Jag är en kvinna med autism (asperger) som har levt i ett antal årtionden. En dyrkan till det skrivna ordet har följt mig sedan sex-årsåldern, då jag upptäcker bokstäver som kan sättas samman. Boksidorna är som magneter och rymmer historier, intriger, karaktärer, naturbeskrivningar, att kunna ta in världen utan att resa, så fantastiskt! Jag är född i en del av Sverige som är mycket mörk och snörik på vintrarna, vilket också starkt bidragit till att läsning blivit en del av min personlighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: