Kristoffer Leandoer  September  (2013)

Författaren (f. 1962) berättar om sin mor som gick bort i cancer endast 42 år gammal. Då kan man göra misstaget att tro att detta är en snyfthistoria, men helt felaktigt då den varken är gråtmild eller sentimental. Leandoer går in i sin mors huvud, projicerar hennes tankar på omgivningen och blir henne. Så kan det läsas. Det är bara ibland som en fågel pickar på ens axel och vänligt påpekar att detta är faktiskt en man som beskriver sin mors liv utifrån. Och då hemfaller man åt små tvivel, men bara ibland… Romanen växlar mellan moderns tidigare levnadshistoria och när hon ligger i en sjuksäng på lasarettet, den sista utposten.

Modern föds som enda barnet 1936 in i en överklassfamilj, fadern är högt uppsatt i kyrkan och modern stödjer honom. Jag upplever flickan (författarens mamma) som instängd i ett högt torn en aning sagoaktig, men realistisk med en far som arbetar mycket och är otrogen, och modern gör allt för att upprätthålla hans rykte och position. Flickan är både glad, osäker och nedlåtande på samma gång. Känslan av att den stora lägenheten är ett fängelse kan anas. Hon går på universitetet och framtiden målas upp med strålande utsikter och en karriär.

Då träffar hon författarens far, en man hon inte kan motstå, de gifter sig och får tre barn. Vid trettio års ålder har hon en stor familj. De kämpar med ekonomin, och bor tvärs över gatan från hennes föräldrar. Varje dag ringer de varandra, och hon plågas. Övertalad av sin man flyttar de utanför Stockholm, där villor håller på att byggas. För henne, det inbitna stadsbarnet, är det ett stort steg, hon är inte vän med naturen, förstår sig inte på den. Inte förrän långt senare, när barnen är lite större börjar hon arbeta som lärare, en mycket omtyckt sådan. Då har hon redan haft känningar av den cancer som skulle ända hennes liv i förtid. Under flera månader negligerar hon kroppens smärtor, så när hon väl går till läkare är det försent. Hon får behandlingar och det blir en utdragen process. 

Tvärtom vad man tror knackar inte depressionen på dörren när man läst denna bok. Istället lyser livets färger klarare. Varje ögonblick blir viktigt. Beskrivningarna av henne liggande i sjuksängen, när kroppen är svag och bräcklig är mycket realistisk (jag har vikarierat inom vården). Boken är vardaglig, rogivande och har även en undertryckt dödsångest. När åsynen av naturen utanför fönstret, det är september månad 1978, blir så viktig för henne att skåda. Och att hon redan fjärmat sig från familjen när de kommer på besök, de lever liksom i två världar, familjen i handlingens skeende och hon vid sidan av…

Författaren sörjer att modern inte fick skriva en bok. Varje gång någon frågar varför hon, som är så kunnig och analytisk vad gäller litteratur, inte skriver en bok, svarar hon: ”Jag vet inte, jag har inte så mycket att säga…” då förstår man att om tiden hade puffat på i vanlig ordning, och denna kvinna hade fått åldrats hade det säkert blivit en, eller kanske flera böcker… 

(In English)

Kristoffer Leandoer  September  (2013)

The author (b. 1962) writes about his mother who passed away from cancer only 42 years of age. Then you might make the mistake to believe that this is a tear-jerker, but it is nothing of the kind, nor tearful or sentimental. Leandoer goes into his mother´s head, and projects her thoughts on the environment and becomes her. The novel can be read like that. It is just sometimes that a bird pecks on your shoulder and kindly point out that this is actually a man describing his mother´s life from the outside. And then you surrender yourself to small doubts, but just sometimes… The novel changes between the mother´s earlier story of her life, and when she lies in a bed at the hospital, the last outpost. 

The mother is born like the only child into an upper-class familj, the father has a high position in the church, and the mother supports him. Their apartment feels like a high tower, and I experience the girl (the author´s mother) like she is shut in that tower, a bit fairy-like. But realistic with a father that works a lot and is unfaithful, and the mother who is doing everything to keep his reputation and position in society. The girl is both happy, unsure and patronising at the same time. You have the feeling that the big flat is a prison. She attends the university and the future is depicted with great expectations and a career.

Then she meets the author´s father, a man she can not resist, they get married and have three children. By the age of thirty she has a large family. They are struggling with the economy and live across the street from her parents. Everyday they call each other and she suffers. Persuaded by her husband they move outside of Stockholm, where new houses have been built. For her, the confirmed town-dweller, it is a big step, she is not a friend of the nature, she does not understand it. Not until later, when the children are a little bigger, she starts working as a teacher, a very popular one. Then she has already have sensations of pain from the cancer that should end her life too early. For several months she neglects the body pains, and when she goes to a doctor it is already too late. She gets treatments and it becomes a drawn out process. 

On the contrary depression is not knocking on the door when one is reading this. Instead the colours of life shine more clear and bright. Every moment becomes important. The descriptions of her, lying in the hospital bed, when the body is weak and fragile, are very realistic (I have been working in a hospital). The novel is about everyday life, it is soothing and has also a suppressed agony of death. When the sight of the nature outside of the hospital window, in September in 1978, becomes so important for her to behold… And that she has already become alienated from her family when they are visiting her, they sort of live in two different worlds, the family in the course of events, and she outside of everything… 

The author mourns that his mother did not get the opportunity to write a book. Every time somebody asked her, who is so competent and analytical regarding literature, why she is not writing a book, she said: ”I don´t know, I don´t have so much to say…” then you understand that if time had pushed in the usual order and this woman had aged she had surely been writing one, or maybe several books…

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden