Paolo Coelho  Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät  (1994)

Coelho (f. 1947) har levt ett brokigt liv, hans föräldrar satte honom på mentalsjukhus som tonåring när han ville bli författare, han har varit både hippie, suttit i fängelse för sina politiska åsikter, varit låtskrivare, och chef för CBS i Brasilien… Puh… Men denna bok, trots den vackra titeln, är verkligen inte bra. 

En kvinna kan inte glömma sin barndomskärlek som lämnade byn där de bodde för tjugo år sedan, de träffas igen när de är kring 30 år gamla, och numera är han en helbrägdagörare. Det pratas mycket om att Gud både har en manlig och en kvinnlig sida, den heliga jungfrun. Som läsare blir det uttunnat till floskler, man kan inte ta till sig det. Kvinnan följer med honom, uppoffrar sig, trots att hon är en realistisk och rationell kvinna. Rent ut sagt blir det töntigt och riktigt oengagerande, de blir klippdockor på vykort, där de vandrar i Frankrike vid en källa och sitter i ett kloster.

Jo, det är vackra vyer men det luktar unken manschauvinism lång väg av allt detta. Jag som egentligen älskar stora och yviga känslor i litteraturen överfalls av denna matta av både överdrivna och teatraliska gester, ord och dialoger. Det religiösa upprepande fraserna är jobbiga och kvävande, tynger ned texten, som annars är lättläst. Magisk realism har andra sydamerikanska författare använt sig, till exempel Gabriel Garcia Marquez i boken Hundra år av ensamhet, där författarens magiska stråk förgyller berättelsen, det blir mer åtråvärt, och inte ett billigt trick som i den här boken…

Det enda positiva i denna bok är små filosofiska visdomsord. Till exempel att vi måste lyssna till barnet som vi en gång var, för att kunna fånga de små magiska ögonblicken i tillvaron. Det barnet som fortfarande är med oss; vi kan tysta dess gråt men inte dess röst. Man får hoppas att hans andra böcker är bättre än den här bagatellen…

(In English)

Paolo Coelho  At the river Piedra I sat down and cried  (1994)

Coelho (b. 1947) has lived a varied life, his parents put him in a mental institution as a teenager when he wanted to become a writer. He has been a hippie, he has spent time in prison for his political opinions, he has been a song writer and a boss for CBS in Brazil… Phuh. But this book, despite the lovely name of the title, is really not good. 

A woman can not forget her childhood love, where they lived twenty years ago, they meet again when they are around 30 years of age, and he is now a faith-healer. There is much talk about that God who both has a male and a female side, the holy virgin. As a reader it gets thin and empty phrases, you can not take that in. The woman joins him, sacrifices herself, despite the fact that she is a realistic and rational woman. Plainly it gets corny and really indifferent, they are like cut-out dolls on a postcard, where they are walking in France by a fountain and sit in a monastery.

Yes, there are stunning views, but it smells musty male chauvinism long way of all this. I who really love big and inflated feelings in literature, gets attacked by this carpet of exaggerating and theatrical gestures, words and dialogues. The religious repeating phrases are tiresome and choking, weighing down the text, which otherwise is easy to read. Magical realism has other South American writers used in their works, for example Gabriel Garcia Marquez in One Hundred Years of Solitude, where the author´s magical touches embellish the story, it becomes more desirable, and not like a cheap trick as in this novel…

The only positive thing in this book is small words of wisdom. For example we have to listen to the child we once was, to be able to catch the small magical moments in life.The child who is still with us; we can reduce its cry to silence, but not its voice. 

Let us hope that his other books are better than this one…

Bokrecensioner/reviews Från/from Brasilien/Brazil.