Haruki Murakami  Sputnik-älskling  (2006)

Den 22-åriga studenten Sumire är besatt av att skriva och blir för första gången i sitt liv kär. Och inte i vem som helst, utan i den framgångsrika affärskvinnan Myu, 17 år äldre än henne. Den som berättar denna historia är den unge läraren K. Det blir ett slags menagé a trois, då han är våldsamt förälskad i Sumire, men historien utvecklar sig inte i den riktning som man tror… 

Sumire ringer läraren K och pratar sent på nätterna, och när de träffas noterar han att hela hennes uppenbarelse är förändrad sedan hon blev förälskad, hon har bland annat bytt från slarvig studentstil till dyra märkeskläder. Läraren K får höra alla detaljer i hennes översvallande kärlek, och tröstar sig bland annat med att ha ett förhållande med en av sina elevers mödrar. Sedan skruvas historien till med mystiska telefonsamtal och läraren som beger sig till Grekland för att försöka hitta Sumire som har försvunnit…

Det är elegant skrivet, och med fjäder-lätta penseldrag målar Murakami (f 1949) upp den grekiska atmosfären. Som att betrakta en tavla där man skulle vilja kliva in i, men inte veta exakt hur. Så därför står man kvar, och kan knappt röra sig. Romanen är som ett mysterium man försöker förstå, men ofta är det något som glider undan hela tiden, som författaren konstaterar att ”allt här i världen är inte alls som man ser dem”. 

Många sanningar om skrivande kan man också hitta i boken. Det beskrivs att Sumire plockar upp alla ord som ligger vid hennes fötter och formar meningar, med skrivtecknens form bekräftar hon dagligen sitt eget jag. Förståelse är inget annat än summan av alla missförstånd, hävdar Murakami, och texten flödar av små filosofiska utgjutelser: De saker vi vet är lika svåra att åtskilja som de saker vi inte vet. Vem kan skilja på havet och det som speglas i havet? Det viktiga är inte de stora saker som har tänkts med någon annans huvud, utan små saker som man tänker med sitt eget huvud (det sista säger alltid läraren K till sina elever, men han tvivlar ibland på sanningshalten i sitt påstående…) K och Sumire pratar om skrivande, hur mycket objektiv sanning det finns i ett jagberättande, när värderingar, normer och former för berättandet inverkar. 

”De flesta människor sätter in sig själva i en berättelse, skyddar sin sårbara kropp”, som K säger till Sumire när hon förändras efter att ha börjat jobba i Myus företag. K liknar sorgen och ensamheten vid att stå en regnig kväll vid en flodmynning och se när flodvattnet rinner ut i havsvattnet och konstatera ”Vi lyckas sträcka ut våra händer och dra till oss vår utmätta tid för att sedan lämna den bakom oss…”

(In English)

Haruki Murakami  Sputnik Darling  (2006)The 22 year old student Sumire is obsessed with writing, and for the first time in her life she falls in love. And not just in anybody, without the successful business woman Myu, 17 years older than her. The one who tells this story is the young teacher K. It becomes a certain menage á trois, then he is extremely in love with Sumire, but the story does not develop in the direction one might think…

Sumire calls K and talks late at night, and when they meet he notices that her whole appearance has changed since she fell in love, she has among others switched the relaxed student style to expensive designer clothes. K gets to hear all details about her overwhelming love, and K comforts himself by having an affair with one of his pupil´s mothers. And then the story is forced up by mysterious phone calls and the teacher who travels to Greece to look för Sumire who has disappeared…

It is written in an elegant way, and with feathery stroke of the brush Murakami (b 1949) paints the Greek atmosphere. Like contemplating upon a painting that you would like to step into, but not knowing exactly how to do. So therefore you remain standing, and can hardly move. The novel is like a mystery you try to understand, but it is often something that slips away all the time, like the author establishes that ”everything in this world is not at all as one sees them.”

Many truths about writing is something you can also find in the novel. It is described that Sumire picks up all words that lies around her feet and she forms sentences, with the written character´s form she daily confirms her own self. Understanding is nothing else than the sum of all misunderstandings. Murakami claims, and the text flows of small philosophical effusions: the things we know are just as difficult to separate as the things we do not know. Who can separate the sea and the things that are reflected in the sea? The important is not the big things that has been thought with somebody else´s head, but the small things that are thought with your own head (the last one is something that K always says to his students, but he doubts sometimes the degree of truth in his statement…) K and Sumire talk about writing: how much objective truth there is in first person telling when values, norms and forms for narration come into play. 

”Most people put themselves in a story, protect their vulnerable body”, as K says to Sumire as she has changed after started working in Myu´s company. And K compares grief and loneliness by standing a rainy night by a estuary, and see when the flood water runs out into the sea water and state ”we succeed to stretch out our hands and pull to us our days that are numbered, and later leave them behind…”

Bokrecensioner/reviews Från/from Japan