Karl-Ove Knausgård

Karl-Ove Knausgård  Min kamp del I (serie från del I-VI) (2010)

Det första jag tänker på när texten breder ut sina vyer är den franske författaren Prousts romansvit i sju delar På spaning efter den tid som flytt som skrevs 1913-1927, och där alla pyttesmå, till synes, oviktiga detaljer får vara med, och antagandet att läsaren har oceaner av tid att anslå till läsning. Mycket riktigt medger också Knausgård (f 1968) att han ”drack” Prousts romansvit, det var en stor inspirationskälla…

Romanen pendlar mellan författarens nutida familjekaos, barndomen, tonårslivet, hans fars död, livet med sin förra flickvän bland annat. Det är privat och utlämnande, men hur kan man inte förstå eftersom författaren i boken erkänner att han har dåligt minne, och att han bränt alla sina dagböcker… Någonting måste ha stannat kvar eftersom detta är del I i en serie om sex böcker, ungefär tretusenfemhundra sidor allt som allt. Puh… Romanen är auto-fiktiv, lite av sanning och en aning fiktion, blandat som en mix.

Den karaktär som utmålas i boken, om det nu är honom själv eller huvudpersonen han gömmer sig bakom, framstår som kylig, avståndstagande, en kameleont som formar sig efter omgivningen. Han arbetade ett kort tag på ett hem för psykiskt handikappade och anammade då personalens åsikter, intressen, gester etcetera. Knausgård anser också att ”känslor är som vatten, de formar sig alltid efter omgivningen.” Han både analyserar sig själv och är ovetande om sina egna sidor samtidigt. Och han har en förmåga att dra ner allt till en låg nivå, besudla det mesta i livet, söka sig till det sjaskiga, eller helt enkelt det pinsamma i tillvaron. Säkerhetsventilen för honom är att gråta, och det gör han ofta. Det är nästan hans enda försonande drag tycker jag.

Han högaktar konst, kan falla i trance inför Rembrandts självporträtt där konstnären ser sig själv se, där konstnären blir sedd, en slags barock ”a play with in the play” (jo, Knausgård har skrivit om konst). Författaren tycker om sina barn, men anser inte att de skänker livet mening på samma sätt som konsten gör. Det är starkt att erkänna det, men han är en man, det är snarare kutym bland manliga författare att medge detta om man får vara spetsig… Andra konstnärer som han tycker om är Caravaggios målning ”Kristus i Getsemane”, och vissa verk av Vermeer, Claude, Ruisdales målade fåglar och målade djup, och norske Hertervigs. Jag tycker om att han reflekterar över änglar, att de både är gudomliga och mänskliga, de förenar dubbelheten i det främmandes natur. Han filosoferar också över hur man ska hantera det vackra, men jag tycker snarare att han sneglar för mycket på degenerering och förruttnelse. Som livet också är tyvärr.

Läsande och skrivande upptar en stor del av hans tankeverksamhet. Han tycker om dikter, men läser dem som prosa. Hans egna dikter som han presenterar i romanen är provocerande dåliga. Listorna på de författare han läser är bland annat: Adorno, Benjamin, Blanchot, Derrida, Foucault, Kristeva, Lacan, Deleuze, Ekelöf, Björling, Pound, Mallarmé, Rilke, Trakl, Ashbery, Mandelstam, Hauge, Lucretius, Thomas Browne, Thomas av Aquino, Werner Heisenberg, Raymond Russell, Agustinus, Albertus Seba, Rimbauds teori att allt var frihet… Han tycker om den bild han får av sig själv när han läser. Jag kan också intyga det, det är en underbar känsla! Men det är inte många kvinnliga författare han läser, det borde han kanske göra om han vill förstå kvinnor bättre… Knausgård säger att livslängtan alstras i skrivandet, att skriva är som att dra ut det som finns ur skuggorna, av det vi vet. Allt måste foga sig i formen anser han, stil, intrig och tematik, att det starka i tematik och stil måste brytas ned innan litteratur kan uppstå. Det är en nedbrytning att skriva, att skapa är att ödelägga hävdar Knausgård. Intressant tes.

Boken är lättläst, men tung, livet är en strid. Hans pappas nedvärdering av honom fram till sin död som alkoholist, tonårslivet med fester och förhoppningar, kärlekar, och att döden finns överallt. Boken börjar med tankar om döden och slutar med hans fars dödsfall. Jag är kluven till denna bok. Den för med sig en kall pust från underjorden, men texten flyter som rinnande flodvatten, och finns det inte små ekon och fragment från ens eget liv som uppenbarar sig här och där? Som små sprattlande grodyngel…

(In English)

Karl-Ove Knausgård  My Struggle  part one  (series from part I-VI)  (2010)

The first thing I think about when the text spreads its views is the French author Marcel Proust´s series of novels In Search of Lost Times which was written 1913-1927, and where all tiny, at first sight, unimportant details are there, and the assumption that the reader has oceans of time to allot to reading. And very much so Knausgård (b 1968) admits that he ”drank” Proust´s series of novels, it was a great inspiration…

The novel swings to and fro between the author´s contemporary chaos in his family, childhood, teenage years, his father´s death, the life with his former girlfriend among others. It is very private and exposed, but how one cannot understand because the author in the book confesses that he has a bad memory, and that he has burned all his diaries. Something must have stayed in his memory, because this is part I in a series of six books, approximately 3.500 pages the whole series. Phuh… The novel is auto-fictitious. a little truth and a little fiction, mixed together. 

The character who is portrayed in the book, whether it is himself or the main character, stands out as cold, distancing from others, a chameleon that shapes itself to its surroundings.He worked a short while in an institution for mentally disabled and he adopted then the staff´s opinions, interests, gestures etcetera. Knausgård also consider´s that ”feelings are like water, they always adapt to the environment.” He both analyses himself and is unaware of about his own personal sides at the same time. and he has an ability to drag everything down to a low level, soil the most things in life, search for the shabbiness. Or simply the embarrassing in the existence. His safety-valve is to cry, and he does that often. That is almost his only reconciled trait I think. 

He thinks highly of art, he can go into a trance before Rembrandt´s self portrait where the artist sees himself see, a certain baroque ”a play within a play” (yes, Knausgård has written about art). The author likes his children but he does not think that they give life meaning in the same way that art does. It is strong to admit that, but he is a man, it is rather a custom to confess that among male authors if one is sarcastic… Other artists that he likes are Caravaggio´s painting ”Christ in Getsemane,” and certain paintings of Vermeer, Claude, Ruisdale´s painted birds and depths, and the Norwegian painter Herterwigs. I like very much that he reflects about angels, that they are both divine and human at the same time, they unite the duplicity in the nature of the unknown. He is also philosophising about how you going to deal with the beauty in life, but I rather think that he is concentrating on degeneration and putrefaction. Which life also is unfortunately…

Reading and writing occupy a lot of his mental activity. He likes poetry, but he reads it like prose. His own poems that he presents in the novel are provokingly bad. The list of the authors that he reads are among other: Adorno, Benjamin, Blanchot, Derrida, Foucault, Kristeva, Lacan, Deleuze, Ekelöf, Björling, Pound, Mallarmé, Rilke, Trakl, Ashbery, Mandelstam, Hauge, Lucretius, Thomas Browne, Thomas av Aquino, Werner Heisenberg, Raymond Russell, Agustinus, Albertus Seba, Rimbauds teori that all was freedom… He likes the picture he gets of himself when he is reading. I can also confirm that, it´s a wonderful feeling. But it is not many female writers he is reading, maybe he ought to do that if he wants to understand women better… Knausgård says that the longing for life produces in writing, to write is like to drag out from the shadows, of what we know. Everything has to add to form, he considers, style, plot and themes, that the strong things in themes and style have to break down before literature can arise. It is a breaking-down process to write, to create is to lay waste, Knausgård argues. Interesting thesis.

The novel is very readable, but grave, life is a struggle. His father´s degradation of him until his death as an alcoholic, teenage life with parties and hopes, love interests, and death is lurking everywhere. The novel starts with thoughts about death, and ends with the events around his father´s death. I feel a divided loyalty to this book. The novel brings along a cold gust from the underground, but the text flows like river water, and are there not small echoes and fragments from your own life that reveals themselves here and there? Like small floundering tadpoles…

Bokrecensioner/reviews Från/from Norge/Norway

eveningbooks Visa alla →

Jag är en kvinna med autism (asperger) som har levt i ett antal årtionden. En dyrkan till det skrivna ordet har följt mig sedan sex-årsåldern, då jag upptäcker bokstäver som kan sättas samman. Boksidorna är som magneter och rymmer historier, intriger, karaktärer, naturbeskrivningar, att kunna ta in världen utan att resa, så fantastiskt! Jag är född i en del av Sverige som är mycket mörk och snörik på vintrarna, vilket också starkt bidragit till att läsning blivit en del av min personlighet.

1 kommentar Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: