August Strindberg ”Ensam”  (1903)

Strindbergs (1849-1912) namn väcker starka känslor, fortfarande, i alla fall i de kretsar där folk vet vem han var… Den där misogyna gamla bocken! Jo, det var han kanske, men också en författare som verkligen kunde skriva. Långa, snirkliga meningar med en skarp iakttagelseförmåga, och han bröt upp det högtidliga sättet att skriva i sina dramer för att uttrycka sig mer vardagsnära. 

I den här novellen skildrar han sina känslor att bo i Stockholm 1898 efter att ha bott utomlands i flera år. Här är det ensamheten som han granskar genom sin egen kameralins. Från att kritisera den sociala gemenskapen som han har med folk, de flesta i femtioårsåldern, där de ofta missförstår varandra och helt enkelt inte bryr sig om varandra tillräckligt, drar han sig tillbaka till ett enkelt inrett litet rum i Stockholm, med få saker omkring sig.

Han högaktar hyresvärdinnan för att de inte pratar, utan nickar till varandra i samförstånd. Han tycker om människor men vill ofta ha ett visst avstånd till dem. Det jag njuter av i denna lilla bok är hans beskrivning av sina favoriter till promenadstråk, ett som han döper till Via Dolorosa. Och det intressanta är att han är väl aldrig så intresserad av människor som nu, när han bor ensam! Han iakttar dem, bland annat en kvinna och ett barn genom sitt fönster. Det påminner om teater, tänker jag då, scenen är intagen av okända och själv sitter han i publiken, det är inte han som har skrivit pjäsen. Det finns en man som spelar fiol alldeles i närheten av där han bor. Och alla dessa andra ensamma människor som han ofta möter under sina promenader blir som bekantskaper, men utan ord. Han skärskådar sitt liv och tänker tillbaka på gamla tider. Personlig begrundan.

(In English)

August Strindberg ”Solitude”  (1903)

Strindberg´s (1849-1912) name awakens strong feelings still, at least in those circles where people knew who he was… That misogynic old goat! Yes, maybe he was that, but also an author who really could write. Long, florid sentences with a sharp power of observation, and he broke up the solemn way of writing in his dramas to express himself more down-to-earth. 

In this short story he portrays his feelings of living in Stockholm in 1898 after living abroad for several years. Here it is solitude he scrutinises through his own camera lens. From criticising the social community he has with people, most of them in their fifties, where they often misunderstand one another and they simply do not care about each other enough, he draws himself back to a simple furnished little room in Stockholm, with few things around himself.

He thinks highly of the landlady because they do not speak, they just nod to each other in a mutual understanding. He likes people but wants to have a certain distant to them. What I enjoy very much with this little piece of reading is his descriptions of different walks, one that he calls Via Dolorosa. And the interesting thing is that he is never so interested in people as now when he lives alone! He observes them, among others a woman and a child, through his window. It reminds of theatre, I think, the stage is taken on by unknown people, and he himself sits in the audience, he has not written the play. There is a man who plays the violin close nearby of where he lives. And all these other lonely people that he often meets during his walks, becomes like acquaintances, but without words. He looks at his life and thinks back to old times. Personal reflection.

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden