Lena Andersson  Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek  (2013)

Kärlek kan skildras på många sätt, och i den här boken upplever jag den som sval och behärskad, åtminstone från en av kontrahenterna.

Ester, skribent i trettioårsåldern, och en riktig åsiktsmaskin (hon analyserar livet och världshändelser i detalj), möter den tjugo år äldre videokonstnären Hugo Rask, efter ett föredrag hon hållit om honom. Ett känslosamt i berg- och dalbana tar vid, där den ena parten vill leva tillsammans och den andra vill leka lite, ser alltså allt som en ”kär lek”. Och vi vet alla vem som är vem…

Ester är den som sitter och väntar på att telefonen ska ringa, att han ska svara på hennes sms. Han däremot, skyller på sitt arbete, och är hal som en ål till sitt sätt. Det är nästan lite obehagligt, eller pinsamt? att läsa om en kvinna som är så fastklistrad vid tanken att han älskar henne, trots att den tesen motbevisas hela tiden. Att man kan föra sig själv bakom ljuset, och det händer för att hon inte ser klart och är vettlöst förälskad. Men är Ester verkligen så kär? 

Författaren (f 1970) skär skarpt i sin analys av både det allvarliga och det banala i en kort relation. Omständigheterna kring dramat skulle kunna utspelas i en annan tid; tankarna går till Hjalmar Söderbergs (1869-1941) Den allvarsamma leken där rollerna visserligen är ombytta, men kontentan är detsamma, det totalt uppslukande av hela sin varelse i en annan människa som inte tar denna känslostorm på allvar. Andersson ser det komiska tendenserna i relationen, inte minst genom vissa dialogers tafatthet och handlingar som de utlöser. Men deras så kallade ”passion” finns bara i hennes fantasi, som läsare ser man den som en utdragen pina. Det grymma i alltihop består av mannens sätt att negligera henne, inte bry sig om hennes känslor, att bara leka med elden lite grann i utkanten, alltför rädd för att bränna sig… Den totala egocentriciteten. I slutändan ser man honom som en ömklig figur. Biologin kommer fram, han ville ha hennes kropp, hon ville ha en livskamrat. 

Andersson blottar det sköra i människan, öppnar upp varje lucka som kan dölja sig i kärleksprocessen, både det vardagliga, precisa och smått filosoferande språket, som både tillhör den här tiden och en annan. Romanen har tyngd, svärta parad med komik, som ibland flyter ut i bitsk satir. Lena Andersson fick Augustpriset 2013 för den här romanen. 

(In English)

Lena Andersson  Arbitrary procedure – a story about love  (2013)

Love can be portrayed in many ways, and in this book I experience it like cool and restrained, at least from one of the counterparts. 

Ester, a writer in her thirties, who has opinions about everything (she analyses life and world news in detail), meets the twenty years older video artist Hugo Rask, after a lecture she has held about him and his work. An emotionally roller coaster takes place where one of them wants to live a life together, and the other one wants to play a little, sees everything like a ”dear game” (translation to English of the Swedish word for ”kärlek” when splitting the word into two). And we all know who is who… 

Ester is the one who sits and waits for the phone to ring, that he should answer her sms. He, on the other hand, is blaming on his work, and is slippery as an eel. It is almost a little nasty or embarrassing? to read about a woman who is so glued with the thought that he loves her, despite that the thesis is refuted all the time. That she can misled herself so much, and it happens because she can not see clearly when senselessly in love. 

The author (b 1970) cuts sharp in her analysis of both the serious and the banal in a short relationship. The circumstances for the drama could be set in another time; the thoughts go to Hjalmar Söderberg´s (1869-1941) The serious game where the tables indeed are turned but the content is the same, the total immersion of her whole being in another human being who does not take this emotional storm seriously. Andersson sees the comic tendencies in the relationship, not the least through certain dialogues´ awkwardness and the actions that they release. But their so called ”passion” is just in her imagination, as a reader you see it like a drawn-out suffering. The cruel thing about the book is the man´s way to neglect her, he does not care about her feelings, just to play with the fire a little in the fringe, way to scared to burn himself… The total egotism. At the end you see him as a pitiful man. Biology shines through: he wants her body, she wants a life companion.

Andersson uncovers the fragility in human beings, she opens up every hatch that might hide in the love process, both the ordinary and the precise language with small touches of philosophy, that both belong to this time and another one. The novel has substance, darkness mixed with comic, that sometimes floats out in sarcastic satire. Andersson received the August Prize for this novel in 2013.

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden