Fjodor Dostojevskij  Anteckningar från källarhålet. (1864)

Redan de första meningarna bådar framtiden inom litteraturen, det där moderna direkta tilltalet där läsaren känner sig utvald att få dela huvudkaraktärens inre själsliv. Det som är vanligare numera men knappast var det på 1800-talet när romanen skrevs.

”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa. En frånstötande människa.”  

Första delen heter ”Källarhålet” där en mans enorma ensamhet väller över läsaren, och man dras in i det ryska 1800-talet. Vi förstår att han har slutat sin bana inom militären och bor i en källarbostad i utkanterna av S:t Petersburg. Det här är en bok som drabbar en, inte bara någonting man läser på kvällen. Mannen i källarhålet, (en symbol för själva instängdheten i kroppen? Eller den moderna människan?) klandrar och försöker jaga ifatt någonting som hela tiden försvinner sin kos. Enligt mannen gör människan inget annan än söker efter livsmålet men att finna det inger en viss sorts rädsla, människan vill ha vägar till målet men inte själva målet. Han finner det skrattretande. Lidandet (förödelse och kaos) är roten och upphovet till ett medvetet tänkande, men samtidigt är medvetenheten människosläktets största olycka. Det är som om mannen fruktar friheten i det ”levande livet,” det som han bara ser på håll men sedan drar sig undan ifrån. Frihet innebär också ansvar, det är ansträngande att vara en människa. 

I del två, ”Med anledning av den blöta snön” skildras några händelser i mannens fattiga, instängda liv. Han försöker umgås med vänner från förr men de förstår inte varandra, och han  tillbringar en natt med en ung kvinna, det är som om han älskar henne men inte kan erkänna detta för sig själv, utan hon blir en börda bara genom sin blotta korta närvaro. Han predikar för henne vilket hemskt öde som väntar om hon inte byter bana i livet, hon är en gatflicka. Han är inkapabel att ge henne kärlek, insnärjd som han är i sina känslor och tankar om sig själv. Men det är försent att älska, tåget har redan gått.

Det är en inträngande psykologisk skildring och här glimtar den alienerade framtidsmänniskan fram, den pekar framåt till vår värld av idag. Bland annat hur svårt det är att passa in i samhällets mall, och samtidigt vara sanna mot oss själva. Och friheten förstås, att det finns så många val, att vi väljer hela tiden men ändå känner oss som om vi trampar på fel väg. Rädslan för den riktiga friheten, när vi måste ta itu med alla konsekvenser och vad de kostar oss… 

(In English)

Fyodor Dostoevsky  Notes from Underground  (1864)

Already the first sentences foreshadows the future in literature, that modern direct way of speaking to the reader, where the reader feels chosen to share the main character’s inner life of the soul. That is quite common today but hardly was not in the year 1800s when the novel was written.

”I am a sick person… I am an evil person. A repulsive person.” 

The first part is called ”underground” where a man´s enormous loneliness pours over the reader, and one is dragged into Russia in the nineteenth century. We understand that he has abandoned his occupation as a military officer and now lives in a basement flat in the outskirts of S:t Petersburg. This is a novel that hits you, not just something you read before you go to sleep. This makes you continue to reflect on the man who is outside of life long after the book is read to the last page. The man in the basement, (a symbol for a confined life? Or the modern human?) blames and tries to chase something that always flies away. According to the man human beings do nothing than to chase the goal in life but to find it feels like fear, humans want ways to the goal, but not the goal itself. He finds this comical. The suffering (destruction and chaos) is the root and the origin of conscious thinking, but at the same time the consciousness is the human race biggest misfortune. It is like the man fears the ”living life,” that life he watches on a distance but then draws back from. Freedom also means responsibility, it is strenuous to be a human being. 

In part two, ”Apropos of the wet snow,” portrays some events in the man’s poor, confined life. He tries to socialise with some friends from the past but they do not understand each other, and he spends one night with a young woman, it is like he loves her but can not confess it to himself, and she becomes a burden just by her brief presence. He preaches for her what a dreadful destiny that awaits her if she does not change course in life, she is a young street girl. He is incapable of giving her love, tied as he is in his own feelings and thoughts about himself. But it is too late for love, the train has already left, he does not want to participate in the reality.

It is a penetrating psychological picture, and an alienated future vision of humans gleams through, it points ahead to the world of today. Among others how difficult it is to fit in the patterns of society, and at the same time be true to yourself. And freedom of course, all these choices that we have to scrutinise all the time, but yet feel that we thread on the wrong path. The fear of real freedom, when we have to deal with all the consequences and what they might cost us…

Bokrecensioner/reviews Från/from Ryssland/Russia