Tove Jansson Bildhuggarens dotter  (1968)

Varför inte fortsätta läsa Tove Jansson (1914-2001) när det flyter på så bra? Ja, man har sina favoriter… Det här handlar om författarens uppväxt men den liknar inte andra böcker om samma ämne. I andra uppväxtskildringar står oftast jaget i centrum och en viss kronologisk ordning kan skönjas. Visserligen börjar Jansson med att berätta om sin morfar och huset han byggde till efterföljande släktingar och hur han planterade växter och träd, men sedan fortlöper romanen i en anekdotliknande form. Men det är den perfekta formen, för det är just fragment-historierna man upplever när barndomsminnena kommer och knackar på dörren då och då. Vi kanske kommer ihåg fragment av sönderfallande minnen, husdjur vi haft och saknar, personer vi träffat, ting vi haft eller sett, nyfikenheten på omgivningen, rädslan för det okända…

Barnet Tove går runt i sin barndom, och det blir igenkännbart för läsaren och samtidigt hennes alldeles eget unika jag. Att hennes far festade ibland och bjöd hem folk skildras genom den växande Toves förståelse och ord, det var inte jämt ett lyckligt liv men ändå en trygg zon. Författarens uppväxt var bohemisk men föräldrarna hade också ordentliga arbetsrutiner eftersom de arbetade hemifrån.

Romanen visar på ett subtilt sätt hur författaren ser på barnets tillvaro, både som en skrämmande plats, med obehagliga ting, bland annat ett svart djur som lever i skuggorna i faderns arbetsrum. Eller på det sätt som författaren beskriver sig själv, när hon lärt sig klockan litegrann, och när deras stuga är grå och även naturen i just det ögonblicket:

”Jag är också ljusgrå men inuti är jag alldeles obestämd och flyter som en manet och tänker inte men känner efter.” 

(In English)

Tove Jansson The Sculptor’s daughter  (1968)

Why not continue to read Tove Jansson when it runs so smoothly? Yes, one has its´ favourites… This novel is about the author’s upbringing, but it does not resemble other books that deal with the same topic. In other upbringing depictions the self is often in the centre of the story and a certain chronological order might be noticed. Certainly Jansson starts by telling about her grandfather that built the house for the following relatives and how he planted flowers and trees, but later on the novel continues in an anecdote-like form. But it is the perfect form, because it is the fragmentary stories one experiences when childhood memories come and knock on the door now and then. Fragments of disintegrating memories, pets you have had and are missing, people you met, things you had or seen, curiosity about life, the fear of the unknown…

The child Tove walks around in her childhood, and it becomes recognisable to the reader and at the same time her own unique self. Her father held parties sometimes and invited people to their home, and it is portrayed by the growing understanding and words, it was not always a happy life, but yet a very secure zone. Jansson’s upbringing was a bit bohemian, but her parents had proper working routines because they worked from home. 

The novel shows in a subtle way how the author sees the child´s existence, both as a frightening place with scary things, among others a black animal that lives in the shadows of her fathers’ work room, and the total secure and safe life with her loving parents. Or in that way the author describes herself, when she has learned the clock a little bit, and their cottage is grey and even the nature in that particular moment:

”I am also light grey but inside I am absolutely indefinite and floats like a jellyfish and do not think but feels.” 

Bokrecensioner/reviews Från/from Finland