Nina Bouraoui  Pojkflickan  (2000)

En text laddad med starka känslor. Så kan man också sammanfatta den här romanen som jag läser både med hänryckning, skönhet men samtidigt framkallar skräckblandade rysningar…

Bouraoui (f 1967) i Rennes, har en fransk mor och en far som är från Algeriet. Hon är uppvuxen i Alger, Zürich och Abu Dhabi men flyttade sedan till Frankrike och bor nu i Paris. Bouraoui är en av Frankrikes mest betydande författare. 

Avsaknad av en riktig identitet genom föräldrarnas äktenskap, de kommer från två skilda kulturer går som ett stråk genom romanen, och de rasistiska påhopp som hennes familj får utstå, bland annat hennes mamma för att hon gift sig med en algerisk man. Författaren ser den färdigförpackade kvinnotypen som en fängelsecell, alla blickar som en flickkropp och en kvinnokropp får utstå. Hon vill inte tillhöra ett specifikt kön, själva tillhörigheten är glidande, mer queer. Hon är inte fast i en kultur, och inte heller i ett enda kön, men det skapar också en enorm rotlöshet, som kräver att få uttrycka sig. 

Språket är avgörande för hur läsaren uppfattar det skrivna. I början av romanen är det en flicka som uttrycker sig, det är förhållandevis enkelt, meningarna är korta, och en poetisk mening som säger nästan allting om barndomen:

”Jag tillhör sanden, himlen och vinden.”

Barn ger sig hän, i elementen, i lekar, och som läsare är man innesluten i hennes svärmar av text, med de rappa och korthuggna meningarna. Man andas på ett annat sätt. Det är oerhört innovativt skrivet. Jag förstår att Bouraoui är en författare som förekommer i nobelprisdiskussioner.

”Min tystnad är en kropp. Min tystnad är ett hem. Min tystnad är en vana. Min tystnad är en fästning. Inte säga någonting. Titta på. Hålla tillbaka tårarna.”

(In English)

Nina Bouraoui  The Tomboy  (2000)

A long text charged with strong emotions. You can also summarise this novel that I have read with rapture, beauty, but at the same time it produces horror shivers…

Bouraoui (b 1967) in Rennes, has a French mother and an Algerian father. She grew up in Alger, Zürich and Abu Dhabi, but moved later to France and now she resides in Paris. Bouraoui is considered to be one of the most important authors in France.

The loss of a real identity thanks to her parent´s marriage, that they come from two different cultures goes like a streak through the novel, and the racist comments that her family has to endure, among others her mother who marries an Algerian man. The author sees the pre-packed woman type like a prison cell, all the eyes gazing on a girl´s body and the growing woman´s body that they have to endure. She does not want to belong to a certain gender, the specific belonging is more gliding, more queer. She is not trapped in one culture, and neither in one gender, but it also creates an enormous rootlessness, that demands to be expressed. 

The language is crucial for how the reader perceives the written work. In the beginning of the novel there is a girl who expresses herself, it is proportionately simple, the sentences are short, and a poetic sentence that almost says everything about childhood:

”I belong to the sand, the sky and the wind.”

Children indulge in the elements, in games, and as a reader you are enclosed in the author´s swarms of text, with the fast and short sentences. You are breathing in another way. It is incredibly innovative written. I understand why Bouraoui is an author that occurs frequently in Nobel Prize discussions.

”My silence is a body. My silence is a home. My silence is a habit. My silence is a fortress. Not say anything. Watch. Hold back the tears.”

Bokrecensioner/reviews Från/from Frankrike/France