Stig Dagerman  Nattens lekar  (1947)

Dagerman levde kort och intensivt mellan 1923-1954. Ansedd som ett litterärt underbarn  skrev han fyra romaner, noveller, pjäser, dikter och reportage. Dagerman begick självmord under en period av skrivkramp, men tydligen ångrade han sig eftersom bilen han satt i hade dörren öppen när de fann honom död…

Sjutton noveller av Dagerman, och jag ska erkänna att det enda jag har läst av honom tidigare är novellen ”Att döda ett barn.” I den här novellsamlingen ser man hans särart, det där ovanliga anslaget han har, både för detaljer och oftast det låga och svåra hos människan: svartsjuka, mobbning, främlingskap etc. 

I ”Var är min Islands-tröja?” samlas de vuxna syskonen i barndomshemmet efter att fadern dött. Och som läsare får man en bild av jag-personen som kanske inte stämmer. Det här med perspektiv… I ”Den främmande mannen” målas fram en spöklik atmosfär, men inte med blod och skrik, utan med minne och främlingskap: 

”När mannen sätter sig mitt emot henne vid bordet tutar en bil långt borta. En svag vind blåser in gardinerna i rummet men når aldrig fram. De vita gardinerna faller tyst tillbaka. Det ser ut som om vinden andades in dem.”

I ”Tornet och källan” handlar det om klosterguiden som tillber källan, offrar sin skugga till den, och ogillar besökarna som inte visar tillbörlig respekt för historiens vingslag…  

Egentligen ska man inte läsa in författares liv i deras verk men jag kan inte låta bli. Det är inte så att jag ser Dagerman i alla karaktärer i de olika novellerna, utan mer som att deras ångest, oro och utanförskap kanske har lånat drag av författaren. Hur som helst är det ypperligt skrivet, vackert, spännande och sjaskigt på en och samma gång. 

(In English)

Stig Dagerman  The Night Games  (1947)

Dagerman lived a short and intense life between 1923-1954. He was considered a literary wonder, he wrote four novels, short stories, plays, poems and reports. He committed suicide during a period of writer´s cramp, but obviously he regretted the deed because the car door was opened when they found him when he had gased himself to death… 

Seventeen short stories of Dagerman, and I have to confess that the only thing I have read by him earlier is ”To kill a child.” In this short story collection you can see his peculiar nature in writing, that unusual touch he has, both for details and often the low and difficult in human beings: jealousy, bullying, alienation etcetera. 

In ”Where is my Icelandic sweater?” the grown up siblings are gathering in their father´s home after his death. And as a reader you get a picture of the I-person that might not be the truth. This thing about perspective… In ”The alien man” Dagerman deals with a unpleasant atmosphere, but not with blood and screaming but with memory and estrangement:

”When the man sits opposite to her at the table, a car hoots far away. A light wind blows the curtains into the room, but never reaches. The white curtains fall back silently. It looks like the wind is breathing in them.”

In ”The tower and the well” he tells about the convent guide who prays to the well, offers his own shadow to it, and do not like the visitors that not show the right respect for history…

One should not read in the author´s life in his works but I just can not help it. It is not that I see Dagerman´s personal traits in all his characters in the different short stories, but more like that their anxiety, uneasiness and outsider-life have borrowed something from the author. In any case it is superbly written, beautiful, exciting and shabby at the samt time. 

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden