Liane Holliday Willie  Pretending to be Normal  (1999)

Holliday Willey (f 1959) har asperger syndrom, AS, och i den här boken myntade hon begreppet ”aspie” för första gången. Hon föddes som enda barnet och visade redan i tidig ålder att hon inte var som andra, hon fick frekventa raserianfall, tålde inte kroppskontakt (i balettklassen knuffade hon de andra flickorna för att deras kroppar vidrörde henne när de tränade vid stången), var mycket känslig för ljud och ljus, var ointresserad av sina medmänniskor, hade svårt att avhålla sig från impulsiva tankar och handlingar bland annat. Vid 40 års ålder blev hon diagnosticerad med AS, när en av hennes döttrar efter en utredning också visade sig ha syndromet. Willey hade imiterat det sociala spelet människor emellan de föregående åren, dolt sin AS. 

Författaren gör ett ingående porträtt av sitt syndrom, utan att vara alltför privat. Hon beskriver att det är som ett inre äventyr att ha AS, eftersom mycket av livet sker inombords, man har en hel värld inom sig. Ofta är man nöjd med livet. Willey förstod också varför människor inte kunde tro att hon hade autism som liten flicka, för vid den tiden var syndromet förknippat med barn som bodde på behandlingshem och levde inuti sig själva hela tiden. Men det gör inte aspies (hennes uttryck), de lever i världen på olika sätt.

Författaren själv är begåvad, har en doktorsexamen i pedagogik med inriktning på inlärningssvårigheter och psykolingvistik. I tjugoårsåldern arbetade hon en tid som universitetslärare, men hennes sinnesintryck blev överlastade så hon blev tvungen att avsluta sin anställning. Idag driver hon en ridanläggning i Michigan, sitter i olika styrelser som behandlar frågor inom AS och terapeutisk ridning bland annat. 

Det är en tröst, ett äventyr och lite sorgligt att läsa den här boken. AS är ett annat sätt att se på världen, och vem sätter standard på vad som tillåts vara normalt? För nu är vi ju olika som individer (även människor med AS) och varför ska vi då försöka likna varandra så förtvivlat? Göra samma saker, säga samma saker, passa in? Jag blir arg på detta mainstream-samhälle där alla ska skapa sig själva för att sammanstråla i grupper, denna perfektion gör en minst sagt illamående… Men vi är sociala varelser, och vi behöver varandra, någon eller några människor…

(In English)

Lianne Holliday Willey  Pretending to be Normal  (1999)

Holliday Willie (b 1959) has asperger syndrome, AS, and in this book she coined the expression ”aspie” for the first time. She was born as an only child, and showed in an early age that she was not like other children, she had frequent tantrums, she could not stand body contact (in ballet class she pushed the other girls because their bodies touched hers when they practised), she was very sensitive for sounds and light, she was not interested in other persons, she had difficulties to keep herself from impulsive thoughts and actions among other things. At the age of forty she was diagnosed with AS, when one of her girls after an investigation also proved to have the syndrome. Willey had imitated the social manners between people through the years, hidden her AS.  

The author makes a close portrayal of her life, without being too private. She describes that it is like an inner adventure to have AS, because much of your life happens on the inside, you have a whole world inside yourself. And often you are very pleased with life. Willey also understand why people did not believe she had autism when she was a little girl, because in those days it was associated with children who lived in special treatment homes and lived inside themselves allt the time. But aspies (her expression) do not do that, they live in the world in different ways.

The author herself is gifted, she has a doctor´s degree in pedagogy, especially teaching difficulties and psycho linguistics. In her twenties she worked as a university teacher for a while, but her sensory system could just deal with it for a time, so she had to quit her employment. Today she owns an equestrian barn in Michigan, she serves on several boards regarding questions within the AS field and therapeutic riding among others. 

It is a comfort, an adventure, and a little sad to read this book. AS is another way of viewing the world, and who put the standard of what is allowed to be normal? For now we are different as individuals, also people with asperger, and why are we trying to resemble each other so desperately? Do the same things, say the same things, fit in? I get angry with this mainstream society where everybody should create themselves and gather in groups, this perfection makes you, to say the least, feel sick… But we are social beings and we need each other, someone or some people… 

Bokrecensioner/reviews Från/from USA