Lionel Shriver  Vi måste prata om Kevin  (2003)

Eva Khatchadourians son Kevin dödar sju elever och två anställda på sin skola några dagar innan han ska fylla sexton år. Därifrån utgår boken som består av de brev som Eva skriver till sin man Franklin Plaskett, som hon numera inte bor tillsammans med. 

Eva och Franklin lever ett behagligt liv utan barn, hon driver en resebyrå och reser till många länder för att undersöka hotell och matställen. Franklin tror på den lyckliga familjen men Eva känner ingen större längtan efter barn. Hon får höra av deras vänner hur man älskar sin avkomma vilket gör att hon får högt ställda förväntningar på moderskapet.

Vid 38 års ålder blir hon mamma till Kevin och han är ett skrikigt och otillfredsställt barn, vill inte leka med leksaker och är likgiltig för det mesta. Eva känner ingen moderslycka men försöker vara en bra förälder. Ju äldre Kevin blir förstår hon att någonting är fel, då han är inblandad i många underliga incidenter: han förstör ett rum i deras hem, säger hemska saker till andra elever, fixar en kompis cykel så han åker omkull, kastar tunga stenar på bilar, anklagar en lärare för ofredande… Men problemet är att Franklin bedyrar hans oskuld hela tiden, han vill inte se verkligheten i dagsljus.

Det är en extremt obehaglig bok om relationer då Eva rannsakar sig själv i breven. Hon känner igen flera av sina egna drag i Kevins personlighet. Hon återger bland annat dialoger med Kevin där hon kritiserar (själv härstammar hon från Armenien) amerikaners sätt att vara okunniga, krävande, skrytsamma och oartikulerade, och kanske tror hon att detta bidragit till hans dåd, men det är omöjligt att vara en perfekt förälder. De är välbärgade, men både hon och Kevin trivs inte i deras stora, moderna hus. Som om byggnaden fjärmar familjemedlemmarna från varandra. Eva och Franklin får en dotter då Kevin är åtta år, hon är helt annorlunda än sin bror, tystlåten och rädd för många saker. 

Denna roman är närmast en studie i skräck, och i bjärt kontrast till bokens innehåll står den vardagliga texten, saklig och utan att försköna. Den svarta humorn och utan minsta spår av sentimentalitet gör detta till en en bok man sträckläser då den behandlar ett vidrigt brott, föräldrarollen, uppfostran och ansvar vid den yttersta gränsen… Men en fråga återstår efter läsningen: kan man lita på berättarrösten? Lionel Shriver (f 1957) fick The Orange Prize 2005 för romanen.  

(In English)

Lionel Shriver  We have to talk about Kevin  (2003)

Eve Khatchadourians son Kevin kills seven students and två employees at his school a few days before his sixteenth birthday. From there the book proceeds by Eva writing letters to her husband Franklin Plaskett, who she no longer live with. 

Eva and Franklin have a pleasant life without children, she runs a travel agency and travels in many countries to investigate hotels and restaurants. Franklin believes in the happy family but Eva does not long for children. She gets to hear from her friends that as a parent you always love your offspring, which makes her having big expectations on motherhood… 

By the age of 38 she becomes a mother to Kevin, and he is a screaming and unsatisfied child, does not want to play with toys, and he is indifferent to almost everything. Eva feels no happiness as a mother but struggles to be a good parent. The older Kevin gets she understands that something is wrong, when he is often involved in many strange incidents, among others: he destroys a room in the house, he says horrible things to other students, he mixes with a friend´s bike causing an accident, he throws heavy stones on cars, he accuses a teacher of harassment… But the problem is that his father Franklin believes Kevin is innocent to every deed, he refuses to see reality in broad daylight.

It is an extremely horrible novel about relations when Eva examines herself in the letters. She recognises many of her own traits in Kevin´s personality. She expresses among others dialogues with Kevin when she criticises (she is from Armenia herself) American citizens to be ignorant, demanding, boastful and inarticulate, and she believes that this has contributed to his deed, but it is impossible to be a perfect parent. They are well off, but both she and Kevin does not like their big, modern house. As if the building itself alienates the family members from each other. Eva and Franklin have a daughter when Kevin is eight years old, she is totally different than her brother, quiet and afraid of many things. 

This novel is close to a study in horror, and as a contrast to the contents of the text is the common language, matter-of-fact, and without embellishing. The black humour and without any traces of sentimentality make this novel to a book you devour, because how it treats a heinous crime, parenthood, upbringing and responsibility at the outer limit. But one question remains after the reading: can you trust the narrator? Lionel Shriver (b 1957) received the Orange Prize 2005 for this novel.

Bokrecensioner/reviews Från/from USA