Mary Shelley  Den siste Mannen  (1826)

Jag har trevat mig fram i en annan dimension ett tag, de stunder då jag läst intensivt i en speciell bok. Språket är så överjordiskt att ens egen verklighet planas ut och liksom försvinner. Och allt detta för att jag läser Shelleys bok (1797-1851) The Last Man!

En apokalyptisk science fiction där pesten lamslår världen, och allt lidande som det innebär. I början liknar den en romantisk roman med fast förankring i 1800-talet, men den utvecklas till en flykt undan farsoten med avstamp i England och fortsätter genom Frankrike, Schweiz, Italien, Grekland (länder som Shelley besökte). Huvudpersonen är Lionel Verney, en sympatisk man med androgyna drag (tycker jag..). Andra karaktärer är hans fru Idris, syster till Adrian, Earl av Windsor, den politiskt engagerade lord Raymond och hans fru Perdita (Lionels syster). Pesten skövlar offer och världens befolkning krymper. Jag ser framför mig ödesmättade landskap, gotiska mönster, tiden som nafsar dem i hälarna. 

Språket är outsägligt vackert, som poesi och jag förlorar mig i det, handlingen är bara en slags förstärkning av orden. Men jag måste erkänna att språket först tedde sig som ett hinder, som läsare fick man gå över en liten bro för att nå texten i dess fulla glans. Den här boken har två litterära verkligheter, den språkliga och händelseförloppet, orden så vackra och händelserna så katastrofala för karaktärerna. Handlingen är en kamp för att försöka undslippa det som är förutbestämt. Texten lindrar, smeker och pinar karaktärerna. 

Shelley hade en djup erfarenhet av sorg, då hon miste tre av sina barn, bara sonen Percy levde till vuxenåldern. Hon blev änka vid 24 års ålder då hennes man Percy Shelley drunknade när de befann sig i Italien. Hennes mor, Mary Wollstonecraft, dog vid 38 års ålder, några dagar efter att dottern Mary Shelley föddes. Marys far William Goodwin gifte om sig några år senare, och den nya frun hade två döttrar med i boet. Mary rymde då med Percy Shelley, hennes syster Fanny blev olycklig i det nya hemmet och begick självmord 1816. Mot bakgrund av dessa uppgifter förstår man Shelleys känsla att kunna skriva böcker som The Last Man den här, och naturligtvis även Frankenstein… Sådana här böcker skrivs inte nuförtiden, och det är underbart att de fortfarande finns tillgängliga för oss i det tjugonde århundradet…

(In English)

Mary Shelley  The last Man  (1826)

I have fumbling in another dimension for a while, those moments I have intensively read a special book. The language is so celestial that your own reality on another plane somehow disappears. And all this because I am reading Shelley´s (1797-1851) novel The last Man!

An apocalyptic science fiction where the plague paralyses the world, and all the suffer that involves. In the beginning it resembles a romantic novel, closely bound to the 1800th century, but it develops to an escape from the plague, with the starting-point in England, and continues through France, Switzerland, Italy, Greece (countries that Shelley visited). The main character is Lionel Verney, a sympathetic man with androgynous features (I think…) Other characters are his wife Idris, sister to Adrian, Earl of Windsor, the politically committed lord Raymond and his wife Perdita (Julian´s sister). The plague ravages victims, and the population of the world decreases. I can see before me fateful landscapes, gothic patterns, time that snaps them in their heels. 

The language is unspeakably beautiful, like poetry and I am losing myself in it, the plot is a kind of intensification of the words. But I must admit that the language was at first an  obstacle, you had to step over a small bridge to reach the text in its full brilliance. This novel has two literary realities, the language and the course of events, the words so beautiful and the events so catastrophic for the characters. The story is a struggle, to try to escape the inevitable. The text soothes, caresses and torments them at the same time.

Shelley had a deep experience of grief, when she lost three of her children, only her son Percy lived to adulthood. She became a widow 24 years of age when her husband Percy Shelley drowned when they were staying in Italy. Her mother, Mary Wollstonecraft, died 38 years old, a few days after Mary Shelley was born. Mary´s father William Goodwin remarried after a few years and the new wife brought two daughters into the new marriage. Mary then eloped with Percy Shelley, and her sister Fanny became unhappy in the new established home and committed suicide in 1816. 

To the background of this information you understand Shelley´s feelings of being able to writing novels like The Last Man, and of course Frankenstein… Books like these are not written nowadays and it is wonderful that they are still available for us living in the twenty-first century…

Bokrecensioner/reviews Från/from England