Julie Otsuka  När kejsaren var gudomlig  (2002)

1941 anfaller japanerna militärbasen Pearl Harbor, USA förklarar Japan krig och det påverkar alla japaner som är bosatta i USA. De tvingas lämna sina bostäder och blir evakuerade till Utah, i öknen där det inte växer ett enda träd. En japansk mor i fyrtioårsåldern, hennes tioåriga flicka och sjuårige son blir våra ögon genom den, till synes, ändlösa tågresan som slutar i ett läger där de får köa för att gå på toaletten, för att äta, för allt i deras vardag. Barnens far blir bortförd flera månader tidigare, bara iförd morgonrock och tofflor. I breven som fadern skriver till dem är allt bra, men som läsare ryser man… Kvinnan anklagar sig själv för att hon var för trött att ge sin man ett glas vatten sista kvällen han var hemma, och att hon nu alltid ser honom törstig…

För de japanska familjerna i ökenlägret står tiden stilla, de lever i ett sorts vakuum. Det är också en gömd del av historien, att USA deporterade den japanska befolkningen som bodde där för att gömma dem, glömma dem, att de får be om ursäkt för att de existerar. När de fick komma tillbaka till sina bostäder vid krigsslutet hade andra människor bott i deras hem och använt deras saker utan hänsyn till att det redan var bebott, trots att familjerna fått löfte från en fastighetsmäklare att deras bostäder skulle tas om hand. 

Otsuka (f 1962) skriver på ett tankeväckande sätt, och det är omöjligt för mig som läsare att inte bli gripen av deras öde. Vi får följa kvinnan och hennes barn, och vad som hände med fadern, men också se historien ur ett vi-perspektiv från japanerna som är bosatta i USA. Djupt medmänskligt skrivet.

(In English)

Julie Otsuka  When the Emperor Was Divine  (2002)

1941 the Japanese attack the military base Pearl Harbor, USA declares Japan war and it affects all the Japanese people who live in the USA. They force to leave their homes and get evacuated to Utah, in the desert where there are no trees. A Japanese woman in her forties, her ten-year old girl and seven-year old son become your eyes through the, apparently, endless trip which ends in a camp where they have to queuing to go to the toilet, to eat, to do everything, for the necessities of their daily life. The children´s father is abducted a several months earlier, just dressed in a morning gown and slippers. In the letters that the father writes to them everything is alright, but as a reader one shudders…The woman accuses herself because she was too tired to give her husband a glass of water the last evening he was at home, and now she always sees him thirsty…

For the families in the desert camp time stand still, they live in a sort of vacuum. It is a hidden part of the history, that the USA deported the Japanese population who lived there, to hide them, to forget them, that they have to apologise for their own existence. When they came back to their homes at the end of the war, other people had lived in their homes and used their things without consideration that it was already occupied, despite that the families had been promised by a real estate agent that their homes should be taken care of.

Otsuka (b 1962) writes in a thought-provoking way, and it is impossible for me as a reader not to get caught by their fate.We get to follow the woman and her children, and what happened to the father, but also see the story from a we-perspective of the Japanese people that live in the USA. Deeply compassionately written.

Bokrecensioner/reviews Från/from Japan