Joan Didion  Blue Nights  (2011) 

Didion (1934-2021) skriver om sorgen efter sitt enda barn, den adopterade dottern Quintana Roo, född 1966, som avlider 2005. Tidigare har jag läst Ett år av Magiskt Tänkande (finns recenserad tidigare i bloggen) där hon skildrar maken John Dunnes plötsliga död i hjärtinfarkt 2003 när de satt och åt middag vid köksbordet. En ofattbar förlust att inom loppet av två år förlora både maken och enda barnet.

Författaren är inte sentimental, men minnena flödar av Quintanas gosedjur som kom bort när de stannade på ett hotell i Honolulu, att dottern var lillgammal och uttryckte sig både i tal och skrift som ett mycket större barn. Didion anser sig också ha varit en dålig mamma, då Quintana blir diagnosticerad med borderline efter att ha haft ordentliga utbrott och enorma humörsvängningar. För att förstå sitt barn efter hennes bortgång läser Didion sin dotters skoljournaler och en bok hon skrev vid 13-14 års ålder, där en tonårsflicka genomgår en kris och därefter inte känner att föräldrarna bryr sig om henne. Didion anklagar sig själv, för att hon och hennes man inte bedyrade sin dotter hur mycket de älskade henne. Quintana dövar sin borderline med alkohol, och 2003 får hon lunginflammation men kan ändå bevista sin fars begravning. Hon återhämtar sig inte till fullo, drabbas av septisk chock, hjärnblödning och till slut bukspottkörtelinflammation, som hon avlider av. 

Skulden är alltid närvarande, den stora föräldraskulden. Didion skriver som den journalist hon är, språket är konkret och boken är som en sorts tröst för andra människor. Saknaden är en ständigt närvarande grå färg, som alltid finns i bakgrunden. Författaren beskriver sina ålderskrämpor, och undrar varför det finns så lite litteratur om att åldras. Hennes förvåning över att inte kunna bära sina högklackade sandaler och göra allt det andra som hon gjorde när hon var yngre… En djupt medmänsklig bok. 

(In English)

Joan Didion  Blue Nights  (2011)

Didion (1934-2021) writes about her grief of her only child, the adopted daughter Quintana Roo, born in 1966, who dies in 2005. Earlier I have read One Year of Magical Thinking (the review is here!) where she portrays her husband´s sudden death of a heart attack 2003, when they were sitting having dinner by the kitchen table. An unimaginable loss that within two years loose both her husband and her only child. 

The author is not sentimental, but the memories flows of Quintana´s soft toy that is lost when they stay in a hotel in Honolulu, that the daughter was precocious and expressed herself, both in speech and written text, as a much bigger child. Didion consider herself to be a bad mother, when Quintana is diagnosed with borderline syndrome after having heavy break outs and enormous mood swings. To understand her child after her decease Didion reads her school journals, and a book she wrote when she was 13-14 years old, about a teenage girl who goes through a crisis and afterwards does not feel that the parents care about her. Didion accuses herself that she and her husband did not tell their daughter how much they loved her. Quintana deadens her borderline with alcohol, and in 2003 she catches pneumonia but can still attend her father´s funeral. She does not recover completely, she is also struck by septic chock, a cerebral haemorrhage and finally pancreatitis that she dies from.

The guilt is always present, the great parent guilt. Didion writes like the journalist she is, the language is concrete and the book is a sort of comfort for other people. The loss is like an ever present grey colour, that is always in the background. The author describes her infirmities of old age and wonder why there is so little literature about to grow old. Her astonishment about not be able to wear her high heel sandals and do all that she used to do when she was younger… A deeply humane novel.

Bokrecensioner/reviews Från/from USA