Elizabeth Strout  Mitt namn är Lucy Barton  (2016)

Lucys berättelse har en ton av utanförskap, uppvuxen med föräldrarna och två syskon i ett garage i USA. Det skrivs inte rent ut att någonting hemskt har hänt, förutom att hon stängdes in i en bil som liten flicka när föräldrarna jobbade, men hennes reaktioner på vad andra säger gör att läsaren kan dra sina egna slutsatser. Det är mycket som sägs mellan raderna.

I mitten av 80-talet tillbringar den trettioåriga-någonting Lucy nio veckor på ett sjukhus då det tillstött komplikationer efter en blindtarmsoperation. Hon är författare, bor i New York, är olyckligt gift med två barn och träffar sällan sin ursprungsfamilj. Hennes mor besöker henne på sjukhuset och de pratar som de aldrig gjort förut. Inte om djupa saker, utan minnen från svunna tider, skvaller om grannarna och byborna.

Lucy hatar inte sina föräldrar, trots att de inte var goda föräldrar. Samtalen med hennes mamma är först trevande men de betyder så mycket för dem båda. Det kommer inte till brännbara punkter, men vanligt vardagsprat skyler över vad som finns under. Romanen blir gripande på ett till synes enkelt sätt.

(In English)

Elizabeth Strout  My Name is Lucy Barton  (2016)

Lucy´s story has a tone of alienation, grown up with her parents and two siblings in a garage in USA. It is not written out that something terrible has happened, except that she was shut up in a car as a little girl when her parents were working, but her reactions on other people’s sayings make the reader to draw her/his own conclusions. There is much that is said between the lines.

In the middle of the eighties the thirty-something Lucy spends nine weeks in a hospital when complications has occurred after an appendicitis operation. She is a writer, lives in New York, unhappily married with two children and she seldom meets her origin family. Her mother visits her in the hospital and they speak as they never done before. Not about deep things, but memories from old days, gossip about the neighbours and the villagers. 

Lucy does not hate her parents, despite that they were not any good parents. The talks with her mother are at first fumbling but it means so much to both of them. It never gets to a controversial point, but ordinary daily talk covers up what’s underneath. The novel becomes touching in a seemingly simple way.

Bokrecensioner/reviews Från/from USA