Jenny Diski  In Gratitude  (2016)

2014 diagnosticeras Diski (1947-2016) med lungfibros och obotlig lungcancer. Här skriver hon om hur det förändrar hennes tillvaro med behandlingar, biverkningar och sjukhusvistelser. Hon går tillbaka i tiden, barndomshemmet är dysfunktionellt, redan vid sex års ålder får hon komma till ett fosterhem, vilket följs av flera uppbrott. Hon flyter in i sextiotalet med demonstrationer, droger och sexuell frigörelse, en person utan hemvist, men som älskar böcker och vill bli författare.

Efter att ha gått i samma klass som Doris Lessings son Peter, får hon vid 19 års ålder komma och bo i den berömda författarens hus. I fyra år blir hon kvar, och även senare bor hon där i perioder. Lessing blir beskriven som auktoritär, den som lämnat kvar sina två barn i Afrika med deras pappa och bara tagit sonen med sig till England där han blivit psykiskt instabil, och att använda personer i hennes liv som stoff i sina romaner. Men trots detta håller Diski och Lessing kontakt fram till den senares död vid 94 års ålder 2014.

När jag läser beskrivningen av Lessing låter hon som en självständig och hårt arbetande kvinna, med mindre trevliga drag, men undrar ändå varför kvinnor inte får vara osympatiska. Jag förstår att författaren som har haft en svår uppväxt och tillbringat tid på mentalsjukhus skulle ha behövt en medkännande person att bo hos, en trygg famn att vila i. Nu blev det inte så, men jag tror att författaren utvecklade sitt skrivande genom att bo hos Lessing, det är jag nästan övertygad om. 

Författaren skriver på ett osentimentalt sätt och med svart humor om sitt liv, sina svåra smärtor, en ovanligt realistisk skildring av dödliga sjukdomar. Som läsare blir det ett uppvaknande av insikt, att livet kan bli så här. Hennes största förtjänst som författare är att hon betraktar livet utan att värdera det på något sätt, vilket är otroligt vilsamt för läsaren. Därför blir det här en stor läsupplevelse. 

(In English)

Jenny Diski  In Gratitude  (2016)

In 2014 the Diski (1947-2016) was diagnosed with lung fibrosis and incurable lung cancer. Here she writes about how it changes her existence with treatments, side effects and hospital stays. She walks back in time, the childhood home is dysfunctional, already by the age of six she finds herself in foster care, which follows by many departures. She floats into the sixties with  demonstrations, drugs and sexual liberation, a person without a residence, but who loves books and wants to become a writer.

After attending the same class as Doris Lessing´s son Peter, she is invited as a 19 year old to come and stay at the famous author´s house. In four years she stays, and even later she lives there in periods of time. Lessing is described as authoritarian, has left her two children behind in Africa with their father, only bringing the son with her to England where he became mentally unstable, and to use people in her life as characters in her novels. But despite this Diski and Lessing keep contact to Lessing´s death. 

When I read the description of Lessing she sounds like an independent and hard working woman, with less pleasant traits, but I still wonder why women are not allowed to be unsympathetic. I understand that the author who has had a troubled upbringing and spent time in mental institutions should have needed a caring person to live with, an open arm to rest in. Now it was not like that, but I think that the author developed good writing skills while staying at Lessing´s house, I am almost convinced about that… 

The author writes in an unsentimental way and with black humour about her life, her severe pains, an unusually realistic depiction of deadly deceases. As a reader there is an awakening of insight, life can be like this. Her greatest credit is that she observes life without value it in any way, which is incredibly restful for the reader. That is why this becomes a great reading experience. 

Bokrecensioner/reviews Från/from England