Alex Schulman  Glöm mig  (2016)

Lisette Schulman (1951-2015) var författarens (f 1976) mamma, som vid 10 års ålder lämnades på internatskolor utomlands av sin far. Lisette grät och ville komma hem när hon blev mobbad av andra elever, men hennes far tillät inte det… Hennes far, författaren/översättaren Sven Stolpe (1905-1996) satte upp lappar i dotterns skola där det stod ”Lisette Stolpe är en hora”, när han ej godkände hennes första pojkvän… Lisette och pojkvännen flyttade till en annan stad, men hennes far jagade dem och hon tvingade göra slut.

Enligt Stolpe var alla människor antingen genier eller idioter… Lisette kommer äntligen in på behandlingshem när hon är över 60 år gammal. Schulman börjar då förstå, efter samtal med vårdpersonalen, att hans mamma kanske har ärvt sin fars vrede, har han också ärvt den? Lisette blev psykiskt skadad av sin uppväxt, och därför blev hon alkoholberoende. 

Jag gillar inte författarens tidigare krönikor och otrevliga kommentarer om människor, men i den här boken är det en pojkes längtan efter sin mamma, han älskar henne men spriten är nummer ett under mer än 30 år. Han lär sig tyda hennes mörka blick, när sovrumsdörren är stängd, att vara tyst och inte störa, ”mamma är sjuk”. Varenda öm beröring från hennes sida, blir ett minne. När mamman har druckit blir hon arg, och säger oförlåtliga saker.

Det är hjärtskärande när Schulman och hans bröder, Calle och Niklas, är som små skuggor runt sina föräldrar. Deras far Allan Schulman (1919-2003) är en lugn man, men besatt av tid då han arbetar på svensk tv. Deras äktenskap är ofta i gungning, men de förblir gifta till hans död. Språket är enkelt, han längtar efter närheten med mamman som liten pojke. Jag läser snabbt ut boken, ser beroendet utifrån, och känner stark sympati både för Lisette och familjen… 

(In English)

Alex Schulman  Forget me  (2016)

Lisette Schulman (1951-2015) was the author´s (b 1976) mother and at 10 years of age she was left abroad in boarding schools by her father. Lisette cried and wanted to come home when she was bullied by the other students, but she was not allowed for her father… Her father, the author/translator Sven Stolpe (1905-1996), puts up written tags at his daughter´s school, where it said: ”Lisette is a whore”, when he did not approve of her first boyfriend… Lisette and the boyfriend moved to another town but her father was chasing them, and she was forced to break up the relationship.

According to Stolpe all people were either geniuses or idiots. Lisette finally enters the treatment center when she is over 60 years old. Schulman then begins to understand, after dialogues with the health professionals, that his mother maybe has inherited  his father´s anger, has he also inherited it? Lisette was mentally damaged by her upbringing, and therefore she became addicted to alcohol.

I do not like the author´s earlier newspaper columns and nasty comments about people, but in this book it is a little boy´s longing for his mother, he loves her but alcohol is number one for more than thirty years. He learns to decipher her dark glance, when the bedroom door is closed, to be quiet and not disturb, ”mother is sick”. Every tender touch from her side, becomes a memory. When the mother has been drinking she becomes angry, and says unforgivable things.

It is heartbreaking when Schulman and his brothers, Calle and Niklas, are like small shadows around their parents. Their father, Allan Schulman (1919-2003), is a calm man, but obsessed of time when he works at Swedish television. Their marriage is often in swaying, but they remain married to his death. The language is simple, he is longing for the closeness to his mother as a little boy. I read the book quickly, see the addiction from outside, and I feel strong sympathy for Lisette and the family…

Bokrecensioner/reviews Från/from Sverige/Sweden